Arabissen – Torpare på Slossbacken och Mellombacken

På Torpet Slossbacken, mellan Nolgården och Västergården i Ornunga föddes Johan Olofsson.allmänt kallad Arabissen. Här följer lite av hans historia som den skildrades av Stig Svensson (min far) i Svältornas Fornminnesförenings årsskrift 1981.

Torpet Slossbacken låg i ett område tidigare kallat Ornunga Tå. Den första innehavaren vi känner till var änkan Margareta Hansdotter  född 1755. Hon hade varit gift med Jonas Karlsson på södra Kyrkebol (numera museum) och blev änka 1784, bara 29 år gammal. Enligt ett sockenstämmoprotokoll från 1784 fick hon bo i fattigstugan, som låg vid Västergården och hon var bräcklig och vanför. Hon var dock inte mer illa däran än att hon tre år senare, 1787,  gifte om sig med Hans Pehrsson f 1758 och bosatte sig i en backstuga på Ornunga Tå. Om Hans bodde där tidigare är okänt. De fick två barn, Lena f 1787 och Johannes f 1792. Hans Pehrsson dog redan l802 och var då antecknad som blind. Änkan Margareta levde till 1828.

Sonen Johannes gifte sig med Margareta Olofsdotter och de bosätter sig här. Han har då fått tillnamnet Skön efter att ha varit soldat några år.  Stället kallades sedan för Skönstorp något tiotal år. De hade fyra barn som nådde vuxen ålder: Petter f 1818, Olof f 1821, Anders f 1824 och Lars f 1829. Petter köpte en del av Nordgården och stannade där (Petters son Johan Albert blev en välkänd spelman). Anders blev artillerist och Lars blev brukare av en del i Nordgården.

Johannes dog 1851 och Margareta 1857.

Efter Johannes död övertog sonen Olof torpet. Han kallades allmänt för Sköns Olle. Han odlade upp mera jord så att torpet växte, Det blev under hans tid förpantningshemman, Olof gifte sig med Kristina Pettersdotter f 1826 i Asklanda. De hade barnen Maria (Mari) f 1862 och Johan f 1871. Kristina var känd att vara en s k "'klok gumma". Hon botade sjuka människor genom att satta koppor och var mycket anlitad. Hon ansågs även skicklig att bota djur. Kristina dog 1896 och Olof dog senare samma år.

Sonen Johan brukade tidvis torpet efter faderns död till 1908 då han gifte sig med Fredrika (Dala-Rika) Dahl f 1862 och flyttade till henne på Mellombacken. Om Rika som var en munvig och arbetsam kvinna finns berättat om i Svältornas fornminnesförenings årsskrift 2010. Slossbacken  blev sedan öde. Johan kallades allmänt för "Arabis". Det var ett namn som han själv tyckte om att använda. Han var mörk till utseendet och i många stycken en spjuver. Han berättade själv hur han fick namnet "Arabis". Han sa så har: "Jag var en gång i min ungdom hos juden Heyman och sökte arbete. Då frågade Heyman: 'Vad är du för mörker individ?' Då svarade jag: 'Jag är Arabis från Arabien', och sedan fick jag heta Arabis.".

Han berättade en gång om minnen från sin uppväxttid och då bland annat om hur de hade djur inne i stugan. Han sa att han låg i en soffa i köket och denna soffa var ställd på sned i ett hörn och innanför hade de gris. På fråga om hur det gick svarade han, att det gick väl an medan grisen var liten men nar den blev större så fick han inte sova om morgonen. Grisen blev då hungrig och började grymta och lyfta i soffan med trynet. Johan gick mycket på dagsverken hos bönderna. Han arbetade något år som rallare på "banerna" bland annat i Dalarna. Han hann också med att resa till USA men var där bara någon månad innan han återvände hem. Han trivdes inte där, som han själv sa, "bland rövare och banditer".

Johan (Arabissen)  tycks även ha haft en poetisk ådra. I ett brev under sin rallaretid skrev han följande verser till Henrik Jonsson.

Jag skriva vill blott några korta ord,

Om vad jag sett, sen jag blev född till jord,

Ty minnets flod den rullar nu förbi,

Lik Dalälven här nedanför så fri.

Elfsborgs län jag skådat dagens ljus,

Mitt hem är borta likaså mitt hus,

Min far och mor de vila båda två

Jag har ej lust till forna hemmet gå.

Till resa uppå livets mörka hav

Jag redo var, först vid min moders grav,

Med bävan da jag hissa seglen opp,

Men fick ej vind, jag måste säga stopp

I ödets lek jag ständigt tagit del,

Och mången dröm för mig har slagit fel

Ja måttligt frost plär härja sommarns skörd

Jag prövat livets djupa innebörd.

Men friskt humör det ar min bästa skatt,

Det lyser upp uti den dystra natt.

Det bättre är än allt det gods och guld

Varav du lyckas få din famn så full.

Man ordat har att kärleken den finns,

Jag tror ej det, jag nu den endast minns

Sig själv man älskar nu och ingen ann,

Och penning påsen han är konung han.

Jag kärlek har till skogens friska sus,

Samt blommors doft och flodens dystra brus

Ja nordens sommarkväll den ljusa natt

Jag lycklig är naturen är min skatt.

Jag farit snart hela världen kring

Och vunnit-ja precis just ingenting

Tro dock ej att jag olycklig är

Fast livets öden skiftat har så där.

Johan gifte sig som nämnts med Rika 1908 och efter giftermålet tog de sig en fosterson, då de inte fick några egna barn. Johan kom nu att ägna mer tid till arbete på sitt nya torp, men han fortsatte ändå att gå på dagsverke och han tog också åt sig odlingsarbete på ackord. Han fick betalt per ruta, 10 x 10m, som han "kastade", spadvände.

Hans för ändamålet specialgjorda träsko, som han använde till att trampa på spaden med, finns på museet. Under 1930-talet fri köptehan torpet från stamfastigheten. Rika dog 1938. På äldre dagar fick han ont i ryggen och gick då ut i skogen och täljde sig en kapp av ene. Nar det onda blev värre letade han reda på ytterligare en enbuske och täljde en kapp till. De sista 15 åren gick han omkring med stöd av två käppar. Detta hindrade inte att han fortfarande gick på en del dagsverke bl a var han varje höst på olika gårdar och tog upp rovor.

1948 sålde Johan torpet, som blev sommarstuga. Han bodde sedan några år i Sörgården och flyttade i mitten av 1950-talet till Kullinghemmet där han 1958 slutade sina dagar.