Hönsahögen

Stefans hembygdssidor. En massa hembygdshistora.

 

Kulle med minnen från stenålder till vnutid

Hönsahögen i Ornunga

 

Hönsahögen gör skäl för sitt namn åtminstone på så sätt att det är högsta punkten i Ornunga by. Att den har en lång historia som samlingsplats är alldeles säkert. I modern tid (om 19000-talet kan sägas vara det) har man Svältornas fornminnesförening haft åtskilliga sommarfester här, på sluttningen ner mot Ornungasjön som erbjuder en utsikt utöver det vanliga. Under många år hade också SMU sommarmöte på samma plats och på senare år har det firats friluftsgudtjänster under Kristi Himmelfärdshelgen.

 

Alldeles nedom högsta punkten ligger Ornunga nya kyrka som kom till i början av 1900-talet. Det sägs att man redan på 1200-talet försökte bygga en kyrka här. Det sägs också att alla stenar som man kånkade upp på kullen under dagen rullades ned igen på natten av trollen. Till slut gav man upp och lade den dåtida kyrkan nere i byn istället. Om det finns ett korn av sanning kan man naturligtvis inte veta. Om det fanns en gammal offerkultur eller religion som hade sin plats här uppe sedan tidigare var det inte konstigt om det fanns de som motarbetade idén att placera en ny religions kyrka på samma plats.

 

Kullen som åtminstone i slutet av 1800-talet var ganska kal har med åren blivit beväxt med gran och sly. Under 1980-talet gjordes en viss röjning som en del av en arbetslöshetsåtgärd, men under hela min uppväxt från 1960-talet och framåt har Hönsahögens fornminnen varit mer eller mindre dolda i grönskan. Men under 2009 gjorde nuvarande ägaren tillsammans med Länstyrelsen och kommunen en riktigt ordentlig översyn och ”renovering” av området.

 

Hönsahögen röjdes av, två (förmodligen) mer eller mindre okända domarringar upptäcktes förutom den man tidigare visste om. Hela området dokumenterades och en ny fin informationstavla har satts upp. Området har fått en inhägnad för får som betat av det effektivt.

 

På Hönsahögen finns åtminstone tre typer av fornlämningar, gravrösen, domarringar och skålgropar. De sistnämnda kallas också älvkvarnar. Själva Hönsahögen, största gravröset, är ovanligt stor för vår bygd och kan också vara från bronsåldern. Domarringarna kanske är mest fascinerande inte minst för att de är lite ovanligare än de andra. Under inventeringen upptäckte man att det fann tre domarringar istället för den enda som var känd sedan tidigare. Det är de enda domarringarna på någon mils avstånd, men de finns också bland annat i Annelund, Hol, Lagmansholm och det finns flera runt Fristad. Totalt ska det finnas ca 1500 ringar i Västsverige.

 

Domarringarnas historia är fortfarande rätt omstridd. Namnet domarring har den fått för att man trott att det hölls ting vid stenarna. Här skulle man alltså eventuellt samlats för att avgöra tvister och komma överens hur man skulle hantera olika problem som uppkommit i byarna eller bosättningarna runt om i bygden. Eftersom antalet stenar oftast är udda passar det bra att tänka sig att det satt en nämndeman på varje sten och att man alltså alltid kund få ett majoritetsbeslut. Det är onekligen väldigt intressant att tänka sig att våra förfäder under många hundra år kanske har suttit på de här stenarna och dryftat sina problem.

 

Numera är man emellertid ganska säker på att domarringarna främst är gravmonument, bland annat eftersom det ofta förekommer rester av brandgravar i ringen, Man har dock svårt att säkerställa om stenarna kommit på plats före eller efter själva graven eller gravarna eftersom domarringarnas stenar står ganska glest och alltså inte helt innesluter graven eller gravarna. Man kan ändå inte utesluta att man samlats ”vid sina förfäders gravar” för att avgöra viktiga frågor, och alltså på så sätt återanvänt gravmonumentet. Att svära vid sina förfäders ”gravar” eller ”ben” är ju också en gammal sed som funnits i många kulturer. Våra domarringar är ganska ”normala”. Enligt Nationalencyklopedin är domarringar normalt 6-10 m i diameter och består av 7-12 stenar (vanligen udda antal och 7 är vanligast). Man tror att de flesta domarringarna kom till under yngre järnåldern, eller runt folkvandringstiden vilket i alltså innebär runt 500 e Kr. Men det anses också att en del kan vara gjorda redan under bronsåldern, dvs kanske ytterligare 1000 år tidigare.

 

Älvkvarnar är ganska vanliga i vår bygd. De består av flera små gropar i en sten, knappt 5 cm i diameter och inte speciellt djupa. Har de använts till lek och spel eller små offer? Man vet att åtminstone en del är samtida med hällristningar och skulle i så fall vara från bronsåldern och mer än två och ett halvt tusen år gamla. På området finns också ett stort antal småkullar som också är gravar, dessa är från äldre järnålder och alltså runt tvåtusen år gamla

 

© Copyright 2012. All Rights Reserved.