Johan Svensson och hans Amerika-brev

I början av 1900-talet hade nästan en miljon svenskar emigrerat till Amerika. Mer än 20 000 svenskar flyttade varje år västerut. En av dem hette Johan Svensson, var snickare och född på Kyrkebol i Ornunga. Han var en flitig brevskrivare och på så sätt kan vi följa honom genom hans liv som utvandrare och invandrare, hans upplevelser och inte minst tankar om landet. Vi gör som Vilhelm Moberg och delar upp berättelsen i en första del om emigranten Johan och får i del 2 följa immigranten Johan eller John som han kallades i USA.

Bröderna Svensson på Kyrkebol, Oskar, Johan och Carl föddes ganska tätt, det var 5 år mellan Oskar som var äldst och Carl som var yngst. De hade också fyra storasystrar. Storebror Oskar läste till ingenjör på Chalmers. Lillebror Carl blev bonde och tog över gården. Mellanbrodern Johan stannade till en början hemma och var som drygt 20-åring med och byggde Ornunga kyrka. När kyrkan stod färdig 1905 och Johan blev arbetslös reste han till USA för ta arbete som snickare. Han bodde och arbetade på USA:s östkust. Som av en händelse träffade han en gammal lumparkompis från Fristad hed i Renovo, Pennsylvania och arbetade ihop med honom där. Johan stannade i USA i tre år och kom tillbaka i Sverige igen 1908. Under den här tiden befann sig även brodern Oskar i USA för att praktisera. Det är osäkert om de reste tillsammans, de bodde i all fall i olika orter på östkusten. 

Johan hade vid hemkomsten pengar nog att köpa en stor del av en Kyrkebolsgård (numera  museigård) av sin morbror Henrik Olsson. Morbrodern behöll dock bostaden, ett uthus, en del mark runt kyrkan, samt lät bygga en ny ladugård. Johan byggde sig ett eget hus, alldeles intill den gamla ladugården. Han lät sig nog inspireras av den amerikanska byggnadsstilen för boningshuset är inte riktigt likt de andra husen i byn som ändå i många fall är byggda i vid ungefär samma tid.

Johan fick dock ont om pengar. I ett senare brev hem antyder han bland annat att han skaffat lite väl många kreatur. Han gjorde också slut med sin flickvän.  Lösningen på problemen blev att åka över till USA igen och arbeta ihop mera pengar, det hade fler gjort före honom. Han arrenderade ut sin gård till brodern Carl och utvandrade igen redan 1910.

Johan bodde den första tiden på Long Island utanför New York, men redan 1912 flyttade han till Chicago. Byggboomen i Chicago lockade förmodligen och där fanns också ett antal släktingar och bekanta. Han verkar ha anlänt mitt uppe i ett presidentval och berättar om det:

”Vi har haft Presidentval och det törnade ut (turned out - utföll) så dåligt att jag har ej mycket hopp om några goda tider här i landet …I går afton var jag ute i själva mitten av staden och åsåg ståten eller rättare sagt ”vansinnet” av presidentvalet. Amerikanska folket som i mångt och mycket så högt beprisats är i grund och botten ett fåfängligt folk. Det visar sig vid sådana tillfällen som detta. Fastän det rägnade rätt hårt så var det stor trängsel på gatorna i själva affärsdistriktet så att ridande polis måste uppehålla ordningen. Och nästan alla hade en trumpet eller pipa, borste, stekpanna bjällra, ja vad stolligt som kunde upphittas. Piporna blåstes uti, bjällrorna bjällrades med, stekpannorna skramlades med och borstarna slogs man med, killande varandra under hakan och i ansiktet med. Allt detta tedde sig för mig som om man varit i en flock av vanvettingar och det var ett sorl så skriande att der var stundom lönlöst att språka till sin kamrat ifall man ej ville sätta munnen i örat och ropa. Ja så gå det till här i Amerika när det skall fästas.” (I valet vann Woodrow Wilson)

Johan tycks inte ha tänkt stanna så länge i USA, för han skriver: ”Jag tycker dock ej att jag vill resa hem då jag ej har mer penningar. Och så ville jag gärna ha lärt mig mera av engelska språket, åtminstone så jag kan tala flytande” och vidare ”om jag skall resa hem innan jag får betalt en god del av mina skulder så skall jag försöka mig på säljning av skogen som finns och så plantor av gran där istället”. Några veckar senare skriver ha i ett kompletterande brev: ”Skriv hur det lämpar sig att för dig med arrändet på gården ifall jag skulle komma hem och bruka dem självf nästa vår. Det må dock vara sagt att jag tror nog att jag försöker att sträva här över nästa sommar också…”

Men nu händer det mycket på kort tid.  Johan träffar Axelina Jonsson Bagge född i Strömsdal, Kopparberg och gifter sig med henne. Han säljer då sin utarrenderade gård, den större delen till sin bror Carl och en del inklusive byggnader säljer han till Oskar Hjälm, vilket blir fastigheten Klippan. Han skriver julen 1814: ” Ja nu har jag varit gift i en hel månad så när som två dagar och jag får säga dig att av det jag hittills provat på angående detta är så bra att jag vill på det hjärtligaste rekommendera att gifta sig så snart som möjligt ty det är som en gång Albin Mansén uttryckte sig ”Att vara gift är allt livet i alla fall”. Brodern Carl tog tydligen honom på orden för ett år senare var även han gift.

År 1814 börjar ju också första världskriget. Johan skriver ” Om jag vore i Sverige nu så skulle jag gå med hvita hären ty ingen makt på jorden skall kunna förmå mig att gå med uti en sådan där slaktningsprocess som dessa krig äro" (”hvita hären” syftar antagligen på en pacifistisk idé att organisera en "vit kår" som skulle placera sig mellan de stridande arméerna och på så sätt förhindra strider). 

Pacifisten Johan trivs nu mycket bra i USA: ”Om jag bara kunna förmå Oscar (tredje brodern alltså) att resa hit så skulle jag vilja. Jag själf trives så godt nu att jag skulle vilja locka hit alla mina släktingar men se er är väl omöjlig att få hit kan jag tänka. Dock hjärtligt välkomna till ett land där frihet råder mer än i något annat land på jorden, nämligen detta stora frihetens land Amerika.”

Men 1917 har även USA gått med i kriget. Det tycker Johan mycket illa om, och han ser med oro på utvecklingen i storstäderna: ”Jag har hittills haft fullt upp med arbete men hur det blir i vinter för den som ej ha samvete till att vara med om att göra mordvapen det vet jag ej. Som det visar sig nu så blir det nog en hård vinter för sådana. Men jag tror jag i så fall går ut på farmlandet ty i de stora världsstäderna kommer det nog bli hemskt om en tid ty det gäser allaredan i folket nu. Nu äro de i full fart med att kalla ut till krig och de som ej vilja gå bli kastade i fängelse. Så nu är snart den så högt besjungna friheten i Amerika inte något mer än tomma ord. Men hur länge folket här tiger stilla med och under dylikt förtryck det få de nog se snart nog om det kommer att fortsätta som allt har börjat nu. Därför tänker jag mycket på att gå från storstadslivets buller och bråk om jag möjligtvis kan så att jag ej behöver bli inblandad i elendet.” De som kan sin historia kommer ihåg att detta var tiden för kommunistiska revolutioner och det var stor social oro även i de länder som inte drabbades av revolution, så även i USA. För att komma undan detta flyttar alltså Johan ut på landet, till Carney i nordvästra Michigan, och startar ett liv som farmare. Han köper en gård om drygt 50 hektar skog och åker. Nu får familjen också barn, två pojkar inom loppet av ett par år. De döps till Gilbert och Werner.

Det visar sig dock att det inte är så lätt att vara jordbrukare i USA. Vad som går fel framgår aldrig riktigt men kanske var efterfrågan på jordbruksprodukter inte tillräckligt stor (I Nationalencyklopedin kan man läsa att det efter första världskrigets slut i USA följde en kortvarig depression som industrin snabbt övervann men att jordbrukspriserna förblev nedpressade p.g.a. överproduktion.) Några år senare, 1922, jobbar i alla fall Johan åter som snickare i Chicago, men han får i flera år dras med avbetalningar för farmen: ”Här är i allt övrigt goda tider i Amerika, mycke arbete, särskilt i byggnadsyrket så vi tjäna goda penningar nu och hade vi ej haft vår farm så skulle vi snart varit färdiga för Sverige igen . Men vi förlorade så mycket på vårt jordbruk så vi ha ej kommit ur de skulderna ännu. Vi ha farmen kvar ännu. Jag fick en god lexa om det där som nog för alltid har avskräckt mig för farmning”

Chicago är vid den här tiden en stad där det bor fler svenskar än i Göteborg, och man märker i breven att Johan vet väl vad som händer i Sverige. Han nämner i breven också ett antal släktingar som bor i området, ett antal kusiner bland annat och före detta grannar,  bl a Elin från Mellomgården ”som nu är utlärd sjuksköterska och var här i nära två veckor under det min Hustru var sängliggande när lille Werner föddes”. 

Johan berättar i ett brev några historier som han i sin tur hört sin far berätta om tiden Johans farfar Petter på Kyrkebol var brännvinsproducent. Han levererade brännvin ända till Göteborg och begagnade själv på den tiden för mycket av den egna varan. Ett par smått ruskiga historier kommer här i ett längre utdrag ur ett brev: 

”Jag har …kommit att förstå att vår farfar Petter Andersson var väl rätt så kraftig då han överlät sin gård Kyrkebol till våra föräldrar. Skedde det 1862 då syster Alma föddes? Då var det ju ej underligt att både hon och Pappa (Sven Pettersson på Kyrkebol) en gång blev utkörda så de båda två Pappa och Mamma fick gå ut i ladugården att sova en natt. Jag har ej tänkt på det så mycke förrän Fred Hardy (gift med en annan ättling till Petter) sade att de voro brännvins manufacturers (tillverkare). Den andliga väckelsen vidrörde ju ej vår hembyggd förrän på 1870-talet eller har du någon vetskap därom? ... Pappa hade ju många berättelser att tala om då jag och han voro ensamma en gång på utmarken och slog ljung och du(Carl) körde hem det. Jag kommer ihåg en annan berättelse då Pappa var med farfar till staden och då de kom till gästgivargården i Eklanda stannade de där och då kom någon ut därifrån och bad Farfar at gå in med desamma och ta fred ty några tuffa(?) män hade börjat gräla och de trodde slagsmål hade redan börjat. Så farfar tog sin piska som han hade bly i skaftet på och då han hade kommit in vände han på piskan så att blyklumpen kunde begagnas och slog till i taket därmed och frågade om det kunde bli lugnt nu. Och då någon ropade ”De ä Petter på Kyrkebol” blev allt lugnt. ”

”En annan berättelse var från den tid då pappa (Sven alltså) ej var mer än 13 år (1847). Han hade en släde som han drog och så hade han hängt på sig en bjällra och ville leka att han var häst. Och då gjorde pigan spektakel av honom ... I detsamma kom Farfar hem drucken och … fick han tag i håret på gossen och drog in honom i huset och där slog han pojken först i golvet och sedan i taket så att gossen blev sanslös. Farfar hade setat hos …. som ansågs vara en god och förståndig man och de hade talat om hur de skulle rätt uppfostra sina barn. Och då hade … sagt att han skulle hällre slå sina barn så att de blevo krymplingar än att låta dem bliva odågor. Och det uttrycket … satt kvar i Farfars huvud. Ingen vågade säga däremot så de sände efter Store Sven (i Västergården, morbror till pojken) ty han var den enda som vågade säga något. Dessa berättelser härrör sig från den tid i hans liv då han begagnade brännvinet.”

"

” Det är besynnerligt att dessa berättelser de hänga fast i minnet men det som händer idag vid kl 11 är ofta glömt kl 12… Jag kommer ihåg vid ett tillfälle då Kyrkoherden hade varit vådligt pockande på en kyrkostämma mot sockenborna en gång. På tal därom sade Farfar, han själver är så lat att han ligger i bädd till dess att solen skiner i ändan på honom. Jag tror det var vid Kyrkoherdens påyrkan att mässan kl 10 skulle framflyttas till kl 11.”

Med dessa föga vördsamma ord avslutar vi första delen av Johans liv och leverne.

Foton:

Tre bröder: från vänster Oskar, Carl, Johan

Johan Carl och flickor: fr v Johan Carl sittande två flickor Flickvänner? Ca 1909?

Kyrkebolsyskon: Fr v  Oskar, Emma , Gustava (Stava) sittande fr v Johan, Carl (troligen i den ordningen) ca 1897

Kyrkebol 1897: Fr v  Johan Oskar Carl Gustava Emma, Christina, Henrik Olsson, Sven.

Johan Axelia : Nygifta ca 1915

Nybyggd Klippan: Inflyttningskalas på Klippan ca 1910

Johan och farbror: Johan hälsar på i Minneapolis, troligen med ingifte farbrodern Kasper Andersson på ”Minnesota state fair” som hålls varje höst.

Del 2 Johan Svensson, invandrare

Min farfar Carls bror hette Johan Svensson och som många andra på den tiden emigrerade han till Amerika.  Han arbetade i tre år som byggnadsarbetare, kom tillbaka till Sverige och köpte det mesta av den Kyrkebolsgård som nu är museigård samt byggde huset som nu går under namnet Klippan. Men han behövde mer pengar och tänkte arbeta några år till i USA för att kunna starta om på riktigt.  I USA blev han snickare i Chicago.  Första världskriget fördröjde hemresan, och han träffade Axelina som han gifte sig med. Ett tag ägde han en farm och så småningom kom två barn till världen. Vägen hem blev allt längre. Han lät sin bror sälja gården i Sverige, men han skrev ofta hem och breven sparades av Carl och Berta på Kyrkebol. I förra delen berättade jag en del av hans liv i Sverige och hans resa. Här följer lite mer om hur livet kunde vara som svensk invandrare i USA.

Vi börjar 1927 när Johan har varit 17 år i USA och har två barn i femårsåldern. Vid denna tid låg USA verkligen före Sverige när det gällde bilism. Johan skriver: ”Vi hade påhälsning från hembygden genom Vestberg (kusinen Emil Westberg född i Västergården?)  förliden sommar och vi hade då nöjet att resa landsvägen med automobil ut åt Michigan var jag har min farm och det var en mycket angenäm resa. Här i landet ha vi väldigt fina vägar, cementbelagda och släta som golv. Men det värsta är att vi också ha en väldig trafik så man får ej vara ensam på vägen och oförvägna och vårdslösa menniskor möter man ofta och det gör att man alltid se någon olyckshändelse och det värkar alltid avskräckande och gör ofta färden oangenäm. För varje år så byggas här nya och bredare vägar, men antalet bilar synas ökas fortare än vägarna byggas så trängseln blir ofta så svår då man återigen åker in i staden att man kan gå till fots lika fort som att köra.” Nog känns klagomålet igen från senare tider?

Johan var och förblev en from frikyrkoman. I samma brev från 1927 som ovan berättar Johan om en predikant på besök: ”Vi ha haft påhälsning från Sverige nu senast av en svensktalande finne vid namn pastor Frank Mangs. Han har predikat och hållit väckelsemöten i missionskyrkorna här i staden och gör så ännu. Då han var på vår sida av staden så voro vi och hörde honom varje kväll. Han är den bäste predikant i sitt slag jag någonsin hört….. när han slutar sina predikningar så tycker man att man skulle kunna höra honom hela natten utan att tröttas. Det enda man ej tycker om i hans predikningar är Amen därför att man tycker det kommer för tidigt”. Ingen dålig recension för en predikant! Så blev Frank Mangs ju en av Nordens mest omtalade predikanter också.

1928 skriver Carl ett brev till Johan och frågar om spritförbudet som rådde i USA och får ett svar där Johan inte skräder orden. ” I begynnelsen av detta förbud tyckte jag det var en utomordentlig anordning. Ty jag såg stadigt många som förut hade tagit hela sina förtjänster för veckan på krogen på lördagskvällen…. och i stället för att dricka upp som oftast skedde nästan hela förtjänsten så insattes i stället en del på banken, och till en början var det mycket svårt att få något starkt ty straffet var för svårt för dem som sålde. Men … så kom då det nuvarande fördömda mutsystemet in. Här i landet är majoriteten av poliserna irländare. Den mest samvetslösa, lata, snikna och efter mutor jämt lurande folkstam på jorden. Och dessa de upprätthålla ordningen eftersom de få mutor till, och det är allt som bestämmer deras görande och låtande i den saken och det gör att nu så finns det platser som äro kända av alla var de sälja sprit……. vid ledningen av denna rörelse stå de ogudaktiga, vinningslystna, egenkära, penningskära och efter orätt vinning snikna världsmenniskor som i sjelva verket ej äro drivna i sin gärning och verksamhet av något annat än just sin egen vinning eller i lindrigaste fall, sitt levebröd. ….Det är nu dock olagligt och trots allt så tror jag att i längden vinner ett land på att åtminstone ej stifta lagar som försvarar och skyddar en sådan genom fördärvbringande varas tillverkning och hantering.”

I slutet av 1920-talet, slog den stora depressionen till i USA liksom lite senare även i Europa, Johan skriver i mars 1930: ”Jag har nu gått utan arbete i fyra månader och det ser inte mycke ljust ut för sommaren heller. Hur det skall gå i fortsättningen förstår jag ej……här i Chicago är inget att göra nu. Bygnadsverksamheten har alldeles avstannat så att det är endast en ringa procent av snickarna som arbeta. Och det är merendels de unga som få arbete som orkar arbeta förskräckligt fort. Det är ett förskräckligt slaveri här nu för nästan alla slags arbetare ….. Jag och tre andra snickare foro strax efter jul i bil ut igenom andra stater och sökte arbete och vi reste så från stad till stad i 6 veckor utan att finna något namnvärt att göra …..Vi körde bil i nästa 5000 mil (engelska mil?800 mil isåfall) innan vi voro tillbaka igen ….. Jag har många gånger önskat att jag hade behållit min farm i Sverige. Och hade jag haft den så hade du snart sett mig hemma igen.”…… Det är underligt då att komma från en sådan kall plats som Chicago (i januari) och just efter en dags resa komma in i klimat som liknar majväder i vanliga fall. Och på två dagars resa är man ner i rent sommarväder där man kan slå sig ned under palmernas skugga. Jag tyckte det var underbart. Jag skall sända dig några kort så du får en idé om hurdant jag kände det. … Det är en så stor mängd av folk som reser landet runt jämt i detta land och nästan överallt här och där med några hundra mils mellanrum finnas turisthus där man får en rätt så skaplig avgift kan få vila över natten is sin egen hyrda lilla koja. Men då det komma till naturskönhet och trevnad då är vårt land Sverige flera hundra år framför Amerika. Jag blev storligen förvånad att se hvilken stor fattigdom som råder på landet i de flesta staterna, I Tennessi, Kentucky och Louisiana reste vi igenom och där fanns hus som folk bodde i som ej ens hade något glas för fönster utan endast gluggar att stänga till så flugnät innantill som nu är så vanliga överallt här. Men fattiga torpare ha bättre hus hemma i Sverige än storfarmare ha i en del stater här. Här är ej fråga om trevnad utan endast Dollars.”

I början av 1930-talet flyttar familjen från Chicago till Glen Cove utanför New York, till samma trakter som Johan tidigare bott i. Depression och arbetslöshet härjar: ” Jag har hört att det är goda tider i Sverige. Här är tiderna så usla som jag aldrig förr sett i Amerika sedan jag kom hit. Jag fick lyckligtvis sålt farmen (men) med stor förlust och fick så några hundra dollars så vi levde genom den värsta tiden och sedan fick jag genom en gammal vän ett arbete som har varat i några månader och jag har anbefallt min sak i Guds hand…. Det är nog bra i America i goda tider men i sådana tider som nu är det ej roligt för den som skall endast falla tillbaka på sitt arbete….Vi äro nu så nära Sverige som vi kunna i Amerika ty Glen Cove ligger utanför New York på en ö som heter Long Island. Och vi har från det ekonomiska elendet i Chicago kommit till mina gamla venner sedan före den tiden och jag känner mig glad att vara här….. Ja nu tyckes det mig ej var så långt oss emellan ty enligt de senaste uppfinningarna inom  communikationen så är det endast ett hopp, som de uttrycka sig här på engelskan. Förr var det alltid det engelska uttrycket för en resa till Europa att ”gå”, men nu sedan flygmaskinerna användas så börjar det bli gängse att ”hoppa” dit. Och jag tycker det är så angenämt att tänka sig att det endast är ett hopp, även om verkligheten säger mig att avståndet ännu är lika långt och möjligheten för att ta det där hoppet synes vara långt i fjärran ännu”

1933 är Johan trött på de dåliga tiderna men mest på de styrande: ”Vi ha här i Amerika mycket dåliga tider och mycken nöd för dem som ej kunna få tag i penningar, men för dem som ha pengar är det en gyllene tid ty aldrig förr har man kunnat få så mycket för sina penningar som nu, åtminstone ej på många tiotals år. Och här finns det överflöd på allt, ingen brist på varken mat, material eller penningar, men så ordnat så de behövande ej kan nå någotdera. Och detta förhållande är så klart för alla att inte ens de rika kunna neka därtill. Skörden har varit god över hela landet och överflödet på detta är därför så stort i år att farmarna plöja ned skörden på många ställen emedan det ej betalar sig att inhämta den. Och arbetsfolket i städerna ha inga penningar till att köpa för utan många få både frysa och svälta. Hur det skall sluta är ej godt att säga men säkert är att den Gudlösa bolsjevik-andan har en gyllene tid till tillväxt.”

Denna besvärliga tid lever kvar länge hos Johan. Tjugofem år senare 1958 är han fortfarande arg på president Hoover och skriver: ” Hans slogan var ”Prosperity is just around the corner” Men vi som då bodde här och skulle leva på vårt arbete vi fick stå där bakom Hoovers hörn som han talade om och tåligt vänta på det han sade fanns just där, till dess våra kläder var utslitna och våra skor trasiga, och tio miljoner arbetare var arbetslösa. Men det är bäst att inte tänka tillbaka på den tiden och förlora både mod till att leva och tro på Gud som under allt… ha lovat att vara med”

År 1934 är Franklin Roosevelt ny president. Johan skriver: ”Vi ha på många sätt haft en svår vinter. Arbetslösheten har varit värre här ute än förlidet år och så har vi på köpte haft så väldigt kallt och mycke snö att i mannaminna ha det ej varit något liknande påstås det… Vår nye president har under detta år gjort allt vad som stått i hans makt till att skaffa arbete och mat för sitt folk, så även om han misslyckas i sina många försök att inbringa goda tider så vill jag i all fall högakta en sådan man som ej blott talar vackert utan också handlar i överensstämmelse därmed ty detta hans första år har varit mera gjort för folket än hvad som gjordes under den föregående presidentens hela period… Men han har många fiender ibland den högsta klassen som tycker han tar alldeles för drastiska steg. Min svåger Hydeker har varit efter mig både med lock och med pock att jag skulle gå med honom hem till våren då han för sin del beslutat att flytta till Sverige men jag vet hurudant det är att komma hem och ej ha penningar att klara sig med så jag har intet gjort i den vägen fastän min hustru gärna vill hem. ….. För närvarande är jag utan arbete här, Jag har förut arbetat i två månader på nödhjälpsarbetet men blev utan för två veckor sedan. Och medan jag arbetade tjänade vi endast till mat och i början något till hyror men de sista veckorna fick vi endast 13 dollars i veckan och det räcker ej till mer än mat, lyse och värme. För övrigt må vi alla godt. Vad som kan hända i de närmaste månaderna är ej godt att säga. I kväll säger tidningen att Europa stå redo för ett annat krig som säkert kommer röra Amerika…”

I ett senare brev 1934 diskuterar han återigen om att åka hem eller inte. Men sönerna börjar dock bli stora och som pacifist oroar han sig för värnplikt och faran för krig: ”Och å andra sidan så om vi resa till Sverige så har de att göra sin värnplikt och om de ej vilja göra den så resa de ju ifrån oss om några år igen. Och mången ung man som reste ifrån Sverige för att slippa exercisen reste hit(till USA) och kom rakt in i krigets klor och blev här tagen och sänd till Frankrike till krigstjänst och så kan det gå ännu en gång om världen får stå…… Jag har nu arbete som kanhända varar ett par månader, så det är lite bättre än att arbeta på nödhjälpsarbete som jag gjorde i förliden vinter och vår, men jag har så dåligt betalt så att det går just nätt och jämt ihop…, men så länge jag har arbete går det ju att leva drägligt.”

1936 börjar det äntligen ljusna: ”Ja, nu ser det ut att bli lite bättre tider här i Amerika så att det börjas på att byggas igen. Jag arbetar ännu mer än två veckor i månaden, men som sagt ser det ut att bli lite bättre. Gud har varit god under denna depression så att vi ej lidit någon nöd. Men då det nu börjar bli bättre så är man i behov av så mycket så det första året blir det nog intet över. Kläderna är utslitna för oss alla, tänderna behöver repareras och glasögonen äro för gamla och skulderna efterblivna. Pris ske Gud för Hälsa och krafter och mod och lust att arbeta även fastän man blivit så gammal att det gängse namnet på en nästan på vilket jobb man än kommer blir Popp eller Daddy, vilket ju betyder detsamma som Pappa(Johan är nu 56 år). Ja så förändras allt med åren. Vi må alla godt och gossarna växa och bli så stora, Gilbert går i högskolan dvs den 9onde graden. Men deras ferietid har nu börjat och så har han hyrt ut sig på en farm här intill och arbetar där 9 timmar om dagen för 50 cent. Jag trodde ej att han skulle hålla på utan tröttna och ge upp men än så håller han i och det är jag glad åt ty det är just uthållighet i arbete som odlar mandom.” Lite senar på året skriver han: ” Idag (söndag) stannade vi hemma och lyssnade till predikningarna på radion och det kändes godt att få njuta av hemmets frid någon gång, eljest brukar vi åka i väg till en kyrka där gossarna spelar med uti en liten orkestra som de kallar ett musikband för här i landet. Vi har ej haft råd att ge dem några lektioner uti musik men då vi komma hit till Glen Cove så fingo de musiklektioner i den publika skolan och de har ifrån detta lärt sig rätt bra. Jag minns huru vår gamle far lyssnade till då vi sjöngo och spelade då vi voro unga och jag förstår nu hur han kände det. Det är väldigt trevligt att höra de unga sjunga med varandra.”

1940 har ett nytt världskrig startat i Europa, men varken Sverige eller USA är ännu inte indraget: ”Tack och pris vare Gud att Sverige slapp att gå med i dödsdansen denna gång……Här i landet rustas det alldeles ovanligt nu, men som det heter i fredens intresse. Och jag tror de göra rätt ty om vi i dessa tider av våld och härsklystnad skall få fortfara som en fri nation så få vi nog söka att möta inkräktarna av vår frihet på samma grund som de komma att anfalla, och om vi ej kunna det så ha vi ju både Danmarks, Norges, Nederländernas, Belgiens, Polens och alla dessa länders exempel på hur det går med friheten både på religiöst som ekonomiskt område. Men än till idag ha vi som nation i detta land blivit sparade från den hemska dödsvalsen som så hemskt grasserar i Europa men det ser hotande på många områden även här. Den mest dominerande andan här är ju emot Tyskland och för England. Och det är ju blott rätt och naturligt tycka vi.”

”Tiderna för arbete och förtjänst här i landet har förbättrats betydligt sedan dessa Billarna(lagar, förordningar) och penningar har blivit approprierade(beslutade, godkända) för försvaret. Tänk om vi i Amerika hade gjort på samma sätt som tyskarna, börjat att arbeta på försvaret 10 år förr, då hade vi ingen Depression behövt ha. Men kanske det är bra som skett ty eljest kanske vi allaredan varit med i krigsdansen nu.”

Johans tidigare besök i södra USA och särskilt Florida hade satt djupa spår hos honom: ”Vi ha länge tänkt att flytta men ej kunnat. Vi ha haft våra tankar där det är sommar året om men jag vet ej nu om det blir av. Mitt ideal har ju alltid varit ett lite hem eller ett stycke land på landet ej långt från någon stad med tillfälle att arbeta i sitt yrke och vid sidan om att sköta höns, ankor, jäss och kalkoner." (Johan flyttar aldrig till Florida, däremot gör hans söner det så småningom)

I november 1940 fyller Johan 60 år. Han tycks ha fått brev med gratulationer från de flesta av syskonen : ”Tack för brev och gratulationer på min 60-års dag. Det var så uppmuntrande att få från så många syskon på en gång. Vi hade just flyttat men brevet kom ändå fram just dagen efter. Ja vi undra hur ni må nu då kriget rasar omkring er. Ty fastän ni blev sparade från själva kriget så ha ni väl känningar därav ändå…. På Long Island där vi bodde förut var det dåligt. Ty de rika miljonärerna som där bor så många stängde upp sina stora slott och lade av eller avskedade sina arbetare många utav dem. Ty de voro emot den Rooseweltska regeringen och ville ej medverka för bättre tider så länge Roosewelt var president. Men ändå så har majoriteten invalt honom igen. Men de rika är mycket missbelåtna därmed och vad de kunna göra för att motverka honom det göra de. Så jag är mycket glad att jag flyttat från den platsen. Som jag nämnt förut så ha vi nu flyttat till Connecticut stat och bo nu strax utanför staden New Haven vilket på svenska betyder nya himlen. Jag har haft arbete hela tiden sen jag kom hit och bättre betalt än jag hade på Long Island,…. och här finns arbete för pojkarna med…. så tro vi det skall gå bra att bo här ute.”

En katastrof inträffar strax i familjen; Johans hustru Axelina dör. Det tar hårt på Johan inte minst som sönerna under den här tiden flyttar hemifrån. Axelina dör den 13 maj 1942 i sviterna efter en strumaoperation. Johan börjar ett brev den 1 juni men klarar inte av att avsluta det förrän den 8 augusti  ”Jag har varit så fördärvad av sorg och saknad efter min hustru så jag har ej förmått att skriva förut och nu blir jag snart alldeles ensam ty min yngste son är sedan 27 nov 1942 i armen för övning till krig. Och min älste son är gift ….. (han har) köpt sig en farm och flyttar ut om några veckor. Jag vet ej ännu hvad att göra” han talar om att flytta för att ”komma ifrån det vanliga här där saknaden känns så stor efter denna stora förlust”. 

Breven är ganska få de närmaste åren, kanske både på grund av att Johan är deprimerad och men även för att det är krig och osäker postgång. Han arbetar på en mekanisk verkstad som gör ”machineguns” kulsprutor. När kriget är slut är han glad åt att kunna sluta med det och åter börjar som snickare ”Men jag är glad att det arbetet är slut jag har alltid hatat att göra något sådant som användes uteslutande till att mörda menniskor med. Det har alltid gått emot mina principer fastän vi ju förde ett rättfärdigt försvarskrig emot de usla japanerna som så lönnligt anföllo oss under det de liknelsevis gav oss sin Joabskyss. Men de har nu fått sin rättfärdiga dom… ”

Sonen Werner anmälde sig som sagt som frivilligt till flygvapnet och fick pilotubildning.  Precis när han är klar tar kriget dock slut och han deltar aldrig i några strider. Han har träffat Ruby från St Paul i Minnesota och gifter sig och bosätter sig där. Snart flyttar andra sonen Gilbert med fru till Florida och startar ett möbelsnickeri. Nu får Johan göra längre utflykter, han tar bilen från New Haven på östkusten till St Paul och senare till Florida flera gånger. 

I Juli 1947 kommer så ett brev där Johan har goda nyheter: ”Ja som mina gossar båda är på sitt håll och jag känner mig ensam och i behov av någon som kan dela ljuft och lett med mig på min ålderdom så har jag kommit till förstånd om att det är icke gott att mannen är allena. Och då har Gud gett mig en annan vän som vill bli min följeslagare genom livet……en snäll och gudfruktig väninna och jag är viss om att liksom den första Eva´n var en gåva av Gud likaså är denna min Eva en gudagåva”.

Någon gång under 1940-talet inser Johan att det nog inte är realistisk att han någonsin återvänder för gott till Sverige. Sönerna är ju uppenbarligen inställda på att stanna i USA och det är svårt för en sextioåring att starta på nytt i livet. Men han ger inte upp hoppet att åtminstone komma och hälsa på eller att brodern Carl skall komma till USA och hälsa på. När Carl säljer gården tycker han att inget hindrar Carl att ta med hustrun Berta och besöka dem. ”Bror Carl när det nu har vänt på sig så att en stor del av svenskar reser hit för att hälsa på istället för som det förr var att vi fingo gå hem till Sverige ifall det skulle bli någon påhälsning, så tycker jag att du Carl som nu är den yngste i den gamla familjen kunde gärna ta dig friheten att ge oss en visit. Så tag din hustru Berta med och komma och hälsa på oss i sommar. Ni är hjärtligt välkomna och vi ha godt rum och det skulle vara så roligt”. Det blir dock aldrig av, kanske på grund av att Carl får problem med dåligt hjärta, kanske för att hustrun Berta nog var mindre äventyrlig än Carl själv.

Fastän Johan nu närmar sig 70-årsstrecket har han inte slutat arbeta och nu har Johan och Eva dessutom bestämt sig för att bygga eget hus. Johan som inte klarar kylan på vintern så bra är bara glad att jobben blir färre under vintern. Som anställd på en större byggnadsfima får han 35 dollar i veckan i en form av arbetslöshetsförsäkring när jobben tar slut, så han tillbringar stor del av några vintrar med att snickra på det egna huset.

I december 1950 är USA indraget i Koreakriget. Johan skriver: ”Som du vet har vi krig i detta land eller rättare sagt i utlandet. Jag tror vår President (Harry Truman) är av samma kaliber som Carl den 12:e på sin tid, och jag fruktar det värsta. Ynglingarna får gå ut och offra sina liv till ingen nytta. Förlidet krig inbringade intet godt och ej heller kommer detta att så göra.”

Johan som fyllt 70 sommaren 1950 känner aldrig sig helt bekväm med engelskan, särskilt inte som skrivet språk. I augusti 1953 skriver han: ” I förliden kväll skrev jag två brev till mina söner den ene i Florida, den andre i Minnesota . Men de breven måste jag skriva på engelska språket och det tar mig längre tid. Jag tycker inte om engelskan.”

Några år senare är det äntligen dags att resa till Sverige! Man får beställa båtbiljett långt tid i förväg. Till slut bestämmer sig Johan för att han får åka ensam eftersom Eva inte vågar säga upp sig från sitt jobb eller riskera att bli uppsagd i samband med den långa ledigheten. Han bestämmer sig för att flyga till Sverige och åka båt tillbaka. Han anländer hem den 14 april 1956 och återvänder tillbaka i början av juni.

Johan återvänder till USA och tycker att flyget nog var ett bättre transportmedel än båt. Det tar ju mindre än ett dygn istället för 10 dagar med båt. Ett par fotnötter om båtresor över atlanten: Bara en månad efter Johans återresa krockar Svenska Amerikalinjens Stockholm III med Andrea Doria och 51 människor dör. Ett år senare har Svenska Amerikalinjen transporterat sin miljonte passagerare, men flyget tar allt mer av passagerarna och 1975 lades linjen ner.

1958 har rymdkapplöpningen börjat: ”Tre menniskogjorda månar krevera allaredan uti himlarymderna och i går kväll läste jag i tidningen att detta landets ledande allaredan planera att uppsända två till, en av dem större än alla de andra som nu rusa med en väldig fart genom himlarymderna….  Men den (nuvarande) är så liten att den ej kan ses med blotta ögat. Men den Ryska (Sputnik) har vi varit ute och sett flera gånger.”

1960 jobbar Johan fortfarande som snickare ibland, han är då 80 år, och går fortfarande upp på byggnadsställningar, men börjar tycka att han är lite för gammal för detta nu, han planerar att bygga till det egna huset lite istället!

Att världen inte var så väldigt stor ens för femtio år sedan framgår av brevet från samma år, 1960: ”Kan du tänka dig att Gottfrid Sjöblom kommer hit upp och hälsar på sin son, som nu är pastor i Svenska missionskyrkan (här). Hans far (Gottfrid) som ännu bor i Mountelaire N.J var min exerkamrat och vi sov i samma bädd på Frista hed under sommaren 1901, och här i landet träffades vi och bodde i samma hus en tid  och gick i samma kyrka och  arbetade tillsamman på samma husbygge hela sommaren i Renovo P.A. Vi var båda ungkarlar då……Det skall bli trevligt att träffa honom igen.”

Båda Johans söner bor nu i Florida där de har ett möbelsnickeri. Johan och frun Eva reser ner vid flera tillfällen under åren.  Johan trivs väldigt bra med värmen och 1963, i bilen på väg hem, författar han till och med en dikt till Floridas lov:

”Hade jag vingar som duvan jag flög

Åter till Palmernas Land

Dit ingen snö eller kylvåg sig smög

Långt bort från Nordpolens strand

Palmernas land, du är landet för mig

Intet mig tjusar som tanken på dig

Bland jordens länder din krona du bär

Främst av dem alla du är.”

Johan fortsatte att skriva brev och när han blev för darrhänt och brodern Carl dog fortsatte hustrun Eva och Carls dotter Gunvor att brevväxla, men inga brev efter 1970 finns kvar. Johan levde dock som den krutgubbe han var tills han blev över hundra år och hundraårstårtan såg som sig bör ut som en svensk flagga.

Några tankar slår mig när jag läser breven. Många emigranter, kanske de flesta, tänkte nog komma tillbaka till Sverige igen när man tjänat ihop pengar till ett eget hem eller så. Men livet kom emellan, man gifte sig fick barn, rotade sig och kunde inte återvända för gott. Det gällde då och det gäller nog mäniskor som kommer till Sverige idag. Det är också tydligt att Johan, fast han bott i USA i 75 av sina hundra år, ändå känner sig som svensk snarare än amerikan och att han känner sig mer hemtam med svenskan än med engelskan. Vi tycker nog det är ett sympatiskt drag. Men tycker vi likadant når vi hör invandrare tala sitt eget språk?