Jordkällare

Det finns en hel del fornminnen i Ornunga (min hemsocken, i Vårgårda kommun mitt i Västergötland), liksom i den omgivande bygden. De flesta är av sten, inte så konstigt kanske eftersom sten står emot tiden bättre än det mesta annat. Därför är det möjligt att ett av de vanligaste framtida forn­minnena i vår bygd kommer att bli de välvda jordkällarna som fanns, och fortfarande finns, vid åtskilliga gamla torpställen. I "Torpen i Ornunga" , som redovisar torpen som funnits i Ornunga, finns det noterat knappt tjugo mer eller mindre väl bevarade sådana vid de ca 60 torpen som är beskrivna.

Av torpen syns idag ofta just bara jordkällaren, någon grund, något fruktträd eller någon prydnads­buske som här nedan  vid ”Röjes” torp på Ramnaklevs ägor.

Att källarna blivit kvar i mycket större grad än andra byggnader är kanske inte så konstigt. Sten är det ju gott om i våra trakter och eftersom de flesta källarna är byggda av vanlig grå­sten fanns det ingen större anledning att försöka ta med sig källaren när man flyttar. Faktiskt finns det upp­gifter om att de som hade jordkällare ofta slapp att flytta ut sina gårdar vid Laga skifte eftersom det ansågs som för besvärligt eller kostsamt att flytta och bygga upp jordkällarena på nytt. Det verkar annars inte vara alldeles ovanligt att torpare tog med sig både stugor och uthus om man flyttade till ett nytt torpställe. I andra fall har kanske jordägaren tagit över husen och tagit till vara byggnadsmatrialet i sina egna byggnader när torpare eller backstugeägare dött eller övergivet sin boplats för att emigrera eller flytta in till något samhälle. Inte heller då var det väl lönt att göra något med källaren så länge den inte kom i vägen för plogen. 

I många fall är numera jordkällaren alltså det enda tecknet på att någon bott på en viss plats, kanske i sällskapen med en gammal apel. I Ornunga kan det dessutom mycket väl vara så att många källare är byggda av en och samme man, som alltså kan vara den1800-tals byggmästare som går mest till historien i vår byggd.

Jordkällaren 1800-talets kylskåp

Det är kanske inte så konstigt att det fanns jordkällare på många torp. Jord har en bra tröghet mot temperaturändringar, bara någon meter ner är temperaturen nästan densamma året runt. Faktiskt är det så att årstidsvariationerna i temperatur sprider sig i jorden som ringarna på vattnet, fast oerhört mycket saktare.En bit ner i marken blir det alltsååsom varmast på vintern och kallare igen på sommaren. Längre ner i marken ökar dessutom temperaturen igen eftersom jordens inre är väldigt varm, men i Skandinavien får man ta sig långt ner innan det har någon betydelse. I vår del av Sverige är årsmedeltemperaturen ca 5 grader och det är alltså temperaturen i en bra jordkällare också. Det är perfekt för att fungera som kylskåp. Så är det ju inte överallt. Längre ner i Europa fungerar jordkällare sämre utom kanske till vin som lär förvaras bäst just i 10-15 grader. Går man in i en grotta i södra Europa är temperaturen ofta bara behagligt sval, själv har artikelförfattaren förvånats över att en grotta i Australien höll runt 20 grader. Som kylskåp fungerade absolut inte den grottan. Runt Medelhavet bodde man ju istället ofta i grottor och det var säkert ett väldigt bra boendeklimat, svalt på sommaren och varm och skönt om vintern.

Bruket att använda sig av jordkällare kommer alltså inte, i motsats till det flesta äldre ”uppfinningar” från de sydligare områden som brukar kallas kulturens vagga. Kanske just därför verkar jordkällarens historia högst osäker. Det finns annars en hel del litteratur om bondens övriga byggnader men jordkällaren förbigås med tystnad. Ett ihärdigt letande har bara gett två intressanta källor, totalt mindre än 20 sidor. I Nationalencyklopedin står det att jordkällaren är omtalad sedan 1400-talet. Men en sådan bra, nästan livsnödvändig uppfinning, för förvaring av mat borde ha en betydligt längre historia. Om inte annat finns ju väldigt källarliknande hällkistor som är flera tusen år gamla. Det lär också finnas exempel på ännu mer källarlika lämningar i Svarta havsområdet som man nog visserligen mest antar har varit gravar men som ändå visar att man behärskat byggtekniken sedan länge. Förhoppningsvis kommer någon historiker/arkeolog så småningom att hitta den här vita fläcken och göra något åt den. Men oavsett hur det är med den äldre historien så är det i alla fall klart att det uppstod en jordkällare-boom på 1800-talet i och med att man började odla allt mer potatis. De allra flesta källarna vi ser nu är alltså byggda på 1800-talet

Alternativ till Jordkällare

Tidiga alternativen till förvaring av potatis, rovor, kålrötter och andra rotfrukter var annars potatisgravar eller stukor. Stukor byggdes nog oftast upp mer direkt på åkern och fick då nästan helt göras ovan mark för att inte riskera att bli vattenfylld. Genom att ösa över jord och eventuellt ris, gräs eller halm isolerade man rotfrukterna från kylan. Nackdelen var att man inte kunde ta av lagret när det var kallt ute och att de inte var rått- och sorksäkra. Hur mycket stukor användes runt om i bygden är osäkert, de nämns inte i några av de lokala historiska bondeböckerna, liksom inte heller jordkällarna. Potatisgravar, däremot, finns det spår av på flera sandbackar runt om i bygden och hur de såg ut finns också beskrivet i Svältornas fornminnesföreingns årsskrift för några år sedan.

Den här artikeln handlar i fortsättningen mest om källare med stenvalv. På de större gårdarna behövdes ofta lite större källare till potatisen och rovorna man odlade. Stora källare var troligen svårare att slå valv över, i alla fall om man inte hade tillgång till huggen sten. De fick en överbyggnad av trä istället. Sådana källare finns det också många i Ornunga, till exempel i Sörgården, Nolgården, Gisslagården, Kyrkebol och Mellomgårdarna.

De små torparkkällarna verkar vara ännu mer sällsynta än sina större versioner så det är extra intressant att undersöka dess lite extra.

Vad hade man i sina jordkällare?

Inte heller om detta verkar det finnas så mycket att hitta i skriven form när det gäller vanligt folks källare på 1800-talet eller tidigare. Säkert förvarade man olika inlagda matvaror och sylt i sina källare (socker var dock fortfarande på 1800-talet en bristvara, en del hade bi och därmed honung). Många torpare och backstugeägere var förmodligen minst lika beroende av vad man kunde samla in i markerna runt sin boplats som av vad man odlade, och hallon, lingon, blåbär hamnade säkert i källaren. Om sommaren kunde källaren användas för att hålla färska matvaror ätbara längre, och om man hade råd kunde man hålla öl och svagdricka kallt. Saltad sill och saltat kött skulle också förvaras kallt. När det blev vinter och delar av bostaden kunde hållas kall nog tog man kanske in en del av den här maten i boningshusen eftersom den var för dyrbar för att inte ha under uppsikt. Många hade något eller några fruktträd och odlade kanske lite potatis. Potatis och rotfrukt går ju inte så bra att förvara tillsammans med äpplen och annan mognande frukt så där fick man nog välja.

Källarbyggmästaren Svante Kröjts

Enligt ”Torpen i Ornunga” hade en av torparna källarbygge som specialitet. Hans namn var Svante Kröjts. Han föddes 1835 i Kröjtsatorpet, ett soldattorp som låg mitt bland flera andra torp strax väster om dagens Fasttorp och Skjutshagen. Svante hade fem syskon, två äldre och tre yngre. De kom alla att bosätta sig på olika torp i närheten även om yngste brodern Karl emigrerade till Amerika på 1880-talet. Svante gifte sig som 30-åring med Kristina som var dotter till "Slätta-Lars" och var född på Ornunga Tå, på ett ställe som kallades Lyckan. (Det är väl troligt att de varit dräng och piga någonstans ett tiotal år innan de gifte sig, det vet vi ännu inget om). På Svantes svärfars torp Lyckan (bakom Västergården) finns en jordkällare som kan ha byggts av Svante eller så kanske han varit med och lärt sig här. Ytterligare tre jordkällare finns i området runt Ornunga tå.

De första 5 åren som gifta vet man inte riktigt var Svante och Kristina bodde, eventuellt var det vid Gåsaviken, norr om vägen mot Ornunga Kvarn. Det finns några jordkällare även i detta område som Svante mycket väl kan ha byggt, bland annat den källare som ligger mitt på badplatsområdet. Under denna tid odlade och bebyggde han ett torp på Spetalens mark, mellan Skjutshagen och sjöstranden, inte långt från där en bastu finns nu. Stället kom helt enkelt att kallas Kröjtses och de bodde där i 15 år. I mitten av 1880-talet flyttade familjen ca femhundra meter västerut, till Lertäckten eller Hovshage, alldeles öster om Trojaborgen. Kanske tog dr med sig det mesta av byggnationen för det finns bara spår av två husgrunder kvar. Konstigt nog finns det inga spår av någon jordkällare, varken här eller vid Lertäckten. Kanske gällde det gamla talesättet ”Bagarens barn har inget bröd” även familjen Kröjts.

Vid Lertäckten blev familjen granne med Sventes syster Klara som var gift med Kasper Lindqvist, och vars dotter Emma vi berättade om i Svältornas fronminnesföreings årsskrift  2007. Svante och Kristina hade vid den tiden fem barn i åldern 3 till 20 år. Familjen Kröjts bodde sedan här i drygt 20 år innan man flyttade till Borås, dit systern Klara flyttat redan runt 1890. Svante var då runt 75 år.  Även i området väster om Ornunga by finns det flera jordkällare som skulle kunna vara byggda av Svante, men tråkigt nog finns det ingen källare som vi säkert byggts av honom.

Hur såg jordkällarna ut?

En inventering har gjorts av 17 övergivna jordkällare. Några utvikningar har också gjorts till Ljurhalla, Vänga och Bredared för att se om samma typer finns där. Inventering har visat på tre tydliga varianter av jordkällare (Om man håller sig till dem som har tak av sten och alltså undantar alla senare större potatiskällare med vanligt tak). Dock gick det inte att komma in två av källarna så det är egentligen 15 källare i Ornunga som är undersökta.