Torp på kronoallmänningen Ornungen

Krusatorpet och Håkes

Denna text är skriven av Stig Svensson (min far) för Svältornas Fornminnesförenings årsskrift 1982 och handlar om ett par torp som låg på Kronoallmänningen Ornungen som upphörde under 1830-talet. De låg också granne med en av Ornungas bys mest tättbefolkade del "Ryastan", med ett antal soldattorp, torp och backstugor. Ett par intressandta torp att följa alltså.

Enligt Kongl. Maj:ts brev av den 10 mars 1832 skulle kronoallmänningen Ornungen upphöra och överlämnas till sockenmännen för att av dem gemensamt förvaltas eller uppdelas efter mantal. Då erbjöd kronan alla som hade "lagligen eller utan tillstånd tillkomne intägter (torp), hvilkas inägoområden till minst 1/16 mantal kunde uppskattas" att få äganderätten till dessa jämte nödig betes- och skogsmark mot en skattläggning av ett 1/16 mantal.

De som inte ville ha sina torp skattelagda skulle ändå utan ersättning få bruka dem i sin och sin hustrus livstid: först efter deras död skulle torpen tillfalla de gårdar på vilkas lotter av allmänningen de låg. Det var veterligen endast två i Ornunga som utnyttjade detta erbjudande att få äganderätten till sina torp, de övriga vågade inte anta anbudet. De trodde inte att de kunde betala skatteutskylderna.

Illustrationen nedan visar en liten del av kartan från "laga skiftet" av Ornunga sockens utmark och dess del av kronoallmänningen Ornungen. På denna del av kartan låg det två torp, som aldrig fick mantal och alltså aldrig antog erbjudandet om äganderätt utan hade besittningsrätt under livstiden. Området tillhörde som nämnts tidigare kronoallmänningen och låg omedelbart intill soldattorpen i Ryatorp. Det första hette Krusatorpet. Varifrån namnet har kommit vet vi inte; möjligen är det efter en soldat Krus, som i så fall hade börjat odla upp ett eget torp under tiden som soldat i Ryatorp, det var inte ovanligt. Arealen var cirka 0,5 tunnland åker och 3 tunnland äng.

Det andra torpet kallades allmänt för "Håkes" efter den sista innehavaren; annars var det officiella namnet bara Ryatorp. Arealen var ca 1 tunnland åker och 1,5 tunnland äng. Ryatorp var namnet inte bara på fem soldattorp utan därtill ett tiotal torp och backstugor. Det kallades allmänt i senare delen av 1800-talet för Ryastan.

De första som vi med säkerhet vet bodde på Krusatorpet var Sven Andersson (f 1798) och hans hustru Katarina Andersdotter (f 1789). De kom hit under första hälften av 1820-talet från Korpås som de brukat och kanske ägt. Katarina var född där. De hade barnen Annika f 1817 och Andreas f 1820. Sven var sedan ungdomen synskadad. I husförhörslängden i början av 1800-talet står att han var blind på ett öga och hade nedsatt syn på det andra. Sven dog 1841 och änkan Katarina och hennes dotter Annika brukade sedan torpet. Sonen Andreas tog drängtjänst tidigt och övertog sedan omkring 1850 en del av Spetalen. 1853 gifte sig Annika med Johannes Bengtsson f 1824 i Asklanda. De fick en son, Alexander f 1859.

Eftersom Katarina hörde till dem som bodde på kronoallmänningen Ornungen när den upphörde hade hon rätt att bruka torpet till sin död. Vid Ornunga sockens utmarksskifte 1855 gjordes ett ägoutbyte med Simonsgårdens soldattorp, varvid större delen av Krusatorpet kom att tillhöra soldattorpet. I protokollet står bl. a. följande: "Dock skola de sålunda utbytta ägorne icke tillträdas så länge nuvarande innehafvaren af Krusatorpet lefver och bibehåller samma torp, med villkor att hon, så länge hon besitter torpet skall underhålla skillnaden emellan den hägnad som soldatroten eljest åligger att underhålla omkring soldattorpets nuvarande spridda ägor och den hägnadsskyldighet, som efter det beslutade utbytet, kan sig på roten belöpa."

Hela skiftet av socknens utmark överklagades och det dröjde till 1861 innan det blev fastställt. Änkan Katarina dog 1858, och 1861 tillträddes de utbytta ägorna enligt skiftesbeslutet ovan.

Det betydde att Johannes Bengtsson med familj fick lämna torpet. De flyttade till Tåbacken, där de bodde ett tiotal år, innan de köpte en del av Skjutshagen och flyttade dit.

Det andra torpet, "Håkes", innehades på 1820-talet av Hans Pehrsson, född 1784 i Björke, och hans hustru Brita Andersdotter f 1785. De hade tidigare ägt en del i Sörgården, som de måste lämna. De hade tre döttrar, Maja f 1805, Elin f 1838 och Katarina f 1817. Hans dog 1839. På 1840-talet står Maja Hansdotter som innehavare. 1857 flyttade Maja till Björke och överlät torpet till sin syster Katarina och hennes man, Katarina hade tidigare på 1850-taler gift sig med en murare från Bredared, Anders Håkansson f 5612. De fick bara en dotter, Eva f 1855, som dog ung.

Anders var en skicklig murare och mycket anlitad, men tyvärr var han begiven på sprit och drack upp större delen av förtjänsten. Katarina fick sköta torpet ensam efter bästa förmåga. Anders dog 1885. Katarina levde in på 1890-talet men orkade inte sköta torpet de sista åren utan fick flytta till fattigstugan.