Mord

Stefans hembygdssidor. En massa hembygdshistora.

 

Mordet i Änet

En ruskig historia

En historia för alla er som är trötta på folk som säger att det var bättre förr.

 

Vid middagstid den 4 september 1852 splittrades den lantliga friden i Änet (Kvinnestads socken, Gäsene härad, i Västergötlan, idag Vårgårda kommun) av ett skott. De flesta som hörde det reagerade, det var visserligen höst och därmed jakttider, men bössor var inte precis var mans egendom. Den ende i närheten som hade en bössa var en man vid namn Olaus. Men det var trots allt bara ett skott.

 

Snart spred det sig emellertid i bygden att hemmansägaren Erik Gustaf Belfrage från Hjelmeryd (senare Hjälmsryd, ett par gårdar som slukades av skjutfältet på 1970-talet) hade hittats död på Änets gärde. Först hade hans häst upptäckts av Andreas Andersson i Änet Nedergården. Andreas och grannen Johan Johansson förstod att något hade hänt eftersom hästen fortfarande hade sadel och betsel på sig. De letade och hittade Belfrage liggande på sidan strax bredvid vägen. Johan såg först bara lite blod runt munnen och trodde att Belfrage dött av ”blodstörtning”. Snart upptäcktes emellertid hans sår och man förstod att han blivit skjuten. Belfrages granne och vän Anders Gustafsson Pihl i Smörkroken fick reda på vad som hänt av en pojke från Änet, och begav sig till platsen. Pihl tog hem kroppen till Hjelmeryd och fick då hjälp av en annan granne, Anders Gustaf . Provinsialläkaren ”Herr doktor G Varienius” tillkallades senare och gjorde en obduktion den 7 september. Då hade kroppen förts till Kvinnestads kyrka. Vid obduktionen fann man att den döde hade träffats av åtskilliga blyhagel, i buken, bröstet och i ena armen. Båda lungorna var blodfyllda och minst ett hagel hade genomborrat hjärtat. Han borde alltså ha dött snabbt.

 

Det finns misstänkta

Belfrage, 51 år gammal, var sedan flera år ensamstående; han och hustrun Ulrika hade separerat och hon bodde i Kållared, Ledet. Belfrage själv hade inte bott mer än tre och ett halvt år i Hjelmeryd. På gården fanns också pigan Maja Stina Olofsdotter och drängen Johannes Andreasson. Misstankarna riktades snabbt mot en familj i Hjelmeryd. Det var Belfrages grannar och ovänner Johannes och hans söner Olaus, Carl Peter och Anders Gustaf. Just den Anders som hade hjälpt till att forsla hem Belfrage, och just den Olaus som man visste hade en bössa och bodde i Björkatorpet inte långt från den övriga familjen. Olaus försörjde sig genom snickar- och byggnadsarbeten och verkar också behärskat konsten att smida. Trots misstankarna fick han också tillverka Belfrages kista. I familjen fanns också en dotter Maria Christina och ännu en yngre bror.

 

Bengt Persson i Änet Backgården som tydligen var en handlingskraftig man gick senare på eftermiddagen tillsammans med några grannar hem till Johannes och hans söner och frågade efter deras bössa. Olaus som också var där sade då att han inte visste var den fanns. Han letade utan att hitta den. Johannes hustru påminde sig så småningom att den hängde i kammaren. Johannes hämtade då bössan samt tog fram låset (avfyrningsmekanismen) ur ett skåp. ”Denna lås har jag inte nyttjat i sommar” sade han. Bengt Persson hade luktat på bössmynningen för att avgöra om den hade använts nyligen men inte kunnat avgöra vilket.

 

Mordvapnet?

Drängen Anders Andreasson i Änet Nedergården(?) kunde senare vittna om att han bara några dagar före mordet sett en bössa hängande hemma i Olaus Johanssons stuga, utan att kunna avgöra om bössan var i användbart skick eller inte. Efter mordet hade han varit med hemma hos Johannes Olofsson och sett Olaus hålla i låset och säga att det inte varit brukbart på länge. Men han hade också tidigare hört av Olaus att han skjutit orrar under sommaren.

 

Morgonen före morddagen hade Belfrage ridit till Johannes Olofsson i Tormundsgärde för att ta hand om en sjuk ko. Han hade rykte om sig att vara läkekunnig när det gällde kreatur. Han kom hem igen på eftermiddagen. Då berättade han för sin dräng att hans häst hade skyggat för något vid bron i Änet och kastat av honom. Nästa dag red han på nytt till Tormundsgärde för att se till kon. Han passerade då grannarna i Smörkroken och talade om vart han skulle och att han inte räknade med att vara borta länge. Men han kom alltså aldrig tillbaka.

 

Rättegången startar

Redan den 23 september, drygt två veckor efter mordet kallades det ”urtima ting” i Ljung för att utreda vad som hänt. Där hördes hela 34 vittnen.

 

Det framkom att den främsta anledningen till fiendskapen mellan Johannes familj och Belfrage var en rättegång som Belfrage fört mot Johannes och som handlade om inteckningar i Johannes gård. Under året som gått sedan rättegången hade Johannes och hans söner enligt flera vittnen uttalat hot mot Belfrage. Bland annat skall sonen Anders Gustaf enligt Maria Larsdotter i Smörkroken ha sagt ” : "Han har gjort så mycket ondt att han vore värd att slå ett skott uti, och om inte vi göra det så är det väl någon annan som gör det." Andra vittnade om att det hade gått så långt att Belfrage helst inte färdades själv förbi grannen utan lät pigan, drängen eller grannen Anders Gustafsson Pihl följa honom. Förre drängen Lars Andersson Storm kunde också intyga att under en tid ”Belfrage och hans tjenstefolk varit så rädda för Johannes och sönerna att de om qvällarna icke vågat gå till stallet med mindre det varit två i sällskap.”

 

Vilka hade alibi?

Man försökte fastställa var de misstänkta hade uppehållit sig under morddagen och om de hade något alibi. Maria Larsdotter i Smörkroken, Pihls fru, hade sett Anders Gustaf köra krok både på förmiddagen och under eftermiddagen, men visste inte var han gjort under de viktiga timmarna mitt på dagen(”krok” var en enkel plog som fungerade även på mycket steniga jordar). Enligt ett annat vittne hade Olaus varit hos Lars Johansson i Uddetorp som kunde intyga att Olaus hade varit hemma hos honom och hämtat en avskrift av en handling. Enligt andra uppgifter hade Olaus tagit med denna handling till Johannes Eriksson i Hjellby Kämpalycke (numera Jällby Kampelycke) och bett honom läsa upp den. Johannes Eriksson trodde att Olaus kommit dit vid halv tretiden. (Kan det ha varit så att dokumentet ifråga var någon inteckning i gården som Belfrage kunde använda för att tvinga dem från gården? Det skulle i så fall vara ett starkt motiv)

 

Ett viktigt vittne var en Anna Johansdotter. Vid tolvtiden hade hon kommit till Björketorpet vid Hjelmeryd för att besöka Olaus i ett ärende. Hon hade väntat i två timmar utan att träffa Olaus. Däremot hade brodern Anders Gustaf varit i Olaus hem när Anna anlände, men snart gått därifrån. När Anna gick hem hade hon sett Anders Gustaf köra krok. Lars Johansson i Tyrestorp hade däremot mött Olaus vid tvåtiden på eftermiddagen, vid grinden till Hjellby gärde. Inte så långt därefter hade både Johannes Eriksson och Olaus dykt upp i Tyrestorp i Hjellby. Där hade de alla fått bud om Belfrages dödsfall. Det var drängen i Kämpalyckan som varit i Vårgårdatrakten och fått reda på dödsfallet på vägen hem. Drängen tyckte inte att nyheten gjorde något större intryck på Olaus. Först efter en stund hade han yttrat ”Han är väl inte död”?

Ytterligare ett vittne kunde intyga att Johannes och Anders Gustaf hade varit hemma både vid tiotiden och vid tvåtiden den 4:e september. Men varken Johannes, Anders Gustav eller Olaus hade något riktigt bra alibi för tiden runt halv ett som antogs vara tiden för mordet.

 

De andra två syskonen, Carl Peter och Maria Christina, hade enligt egen utsaga rest till Borås redan dagen innan mordet och inte kommit hem förrän på kvällen den 4:e. Därför visste de inget om vad som hänt eller var de övriga i familjen befunnit sig. Johannes sade själv hade han arbetat med skor hela dagen utom när han sett till kreaturen. Anders Gustaf sade att han hade kört krok fram till tio på morgonen då han fått gå över till Olaus med en ring till kroken som gått sönder. Olaus som var smideskunnig hade lagat ringen och därefter, enligt egen utsaga, vid tolvtiden tvättat av sig och gått mot Hjellby, mött Lars Johansson, gått till Kämpelyckan och sedan till Tyrestorp ungefär som de andra vittnena hade berättat. Han hade inte mött Lars Johansson förrän vid två-tiden. Detta berodde enligt Olaus på att han hade lagt sig och somnat någonstans längs vägen. Att vittnet Anna hade mött Anders i Olaus stuga berodde enligt Anders på att han hade gått in i Olaus’ kammare för att hämta något och därefter begett sig hem igen för att fortsätta krokkörningen.

 

Syskonens utsaga motsades åtminstone delvis senare av Stina Persdotter i Änet Backgården som sett Olaus i Änet Nedergårds gata vid tiotiden på förmiddagen. Men hon hade inte sett om han hade någon bössa med sig.

 

En mycket viktig detalj var ju Olaus´ bössa. Flera personer hade sett bössan hemma hos Olaus far Johannes före mordet. Enligt familjen skulle den yngre brodern Carl Peter ta låset (avfyringsmekanismen) till en smed för att laga det, och bössan hade funnits i några veckor hemma hos Johannes.

 

Efter denna första rättegångsdag fördes den huvudmisstänkte Olaus till kronohäktet i Alingsås med de övriga fick återvända hem.

Nästa rättegångsdag, den tredje november, framkom det att Olaus varit förhörd i samband med att en man vid namn Peter Person från Ornunga omkommit under en hemresa från Alingsås.

 

Ugtredningen fortsätter- andra förseelser

Utredningen och rättgången gick vidare. Under den nionde rättegångsdagen kom åklagaren så med nya anklagelse. Nu gällde det att bröderna slagit sina föräldrar samt en bonde Carl Jonsson i Galstad(?) Mellomgården.

 

Gustaf Johansson i Galstad Östergården vittnade att han sett Johannes och Carl Peter komma gående på vägen. De bråkade och svor. Gustaf såg hur Carl Peter hötte med knutnäven och knuffade sin far, dock utan att”Johannes Olofsson deraf omkullfallit”. Johannes genmäler att det nog var så det sett ut men att ”detta uppträde endast varit ett skämt”. Anders Jonsson i Hagaskog vittnar vidare om att Olaus och Carl Peter kommit in till Carl Jonsson i Galstad Mellomgården och att Carl Peter gett Carl Jonsson en örfil, att han inte sett mera våld men att även Carl Jonsson hustru efteråt haft ”en blånad å ena ögat”. Även Johannes i Fägred säger sig ha sett Olaus och Carl Peter komma in till Carl Jonsson och att Carl Peter både gett Carl Jonsson en örfil och hustrun en spark.

 

Lars Andersson Storm och Maja Stina Olofsdotter vittnade om att Anders Gustaf vid ett tillfälle hade hotat att strypa sin mor om hon inte teg, enligt Lars hade han dessutom tagit sin mor om munnen eller strupen.

 

Nu anklagas också Anders Gustaf för att hotat och förebrått vittnet Lisa Petersdotter i Baggebol för hennes vittnesmål. Enligt vittnen har han senare på kvällen kommit hem till Lisa, sökt gräl med hennes son och sparkat henne i baken när hon stod vid spisen så att hon vara nära att falla in i eldstaden.

 

Nu faller domen

Den 10 Januari 1853 hölls de sista förhören, det var då den tionde rättegångsdagen. Domstolen överlade och presenterade sin dom: Man fann att bevisen inte var tillräckliga för att binda Olaus Johansson för mordet på Erik Gustaf Belfrage. Inte heller ansåg man det bevisat att han slagit sina föräldrar. Däremot var han ju anklagad för ytterligare ett mord och skulle därför överföras till Alingsås för att rannsakas för detta mord. Likaså gällde för Anders Gustaf att man inte ansåg att det fanns tillräckliga bevis för att han haft del i mordet. Man ansåg det bevisat att han slagit Lisa Persdotter, men inte att det var en direkt hämnd för att hon vittnat mot honom. Men framför allt fann man det bevisat att han tagit stryptag på sin mor och hotat att strypa henne och därför skulle han” …för detta emot sin moder föröfvade våld mista lifvet genom halshuggning, i hvilken bestraffning äfven inbegripas ansvaret för … Lisa Persdotter ..”.!

 

Inte heller mot Carl Petter räckte bevisningen för hans inblandning i mordet. Däremot hade han bevisligen slagit och knuffat sin far på vägen över Asklanda gärde. För detta och för att ha gett Carl Jonsson en örfil blev också han dömd att mista livet genom halshuggning!

Med denna för oss fullkomligt absurda vändning kunde historien vara slut. Men som en äkta västgöta-klimax finner vi i kyrkböckerna att trots dessa dödsdomar fick båda bröderna barn inom 4 år. De undslapp alltså inte bara dödsstraffet utan hade även sluppit ut från fängelset eller det straffarbete de troligen fått istället inom ca 3 år. Hur kom sig detta?

 

Dödsstraff för olydnad mot föräldrar hade införts 1608 av Karl IX tillsammans med ytterligare några brott mot tio guds bud och liknande, enligt de lagar som framställdes i Moseböckerna. Det gällde att svärja (mened), ocker(oskälig ränta), falsk vittnesmål, hor(otrohet), tidelag (sex med djur) samt homosexuella handlingar i tillägg till det kanske mer naturliga dödstraffet för dråp. Trenden med hårdare straff fortsatte för övrigt hela 1600-talet och på 1700-talet var det enligt uppgift 68 olika brott som kunde ge dödsstraff. Medan tingsrätter tvingades att följa lagen och döma ut hårda straff, hade högre rätter rätt att mildra straffen och gjorde det ofta. I mitten av 1800-talet började det över huvud taget bli ovanligt att dödsstraff verkställdes. Enligt en genomgång av över 400 avrättade från 1750 till 1865, dödsstraffets ”höjdpunkt” i Sverige, finns heller inte en enda ”olydnad mot förälder” nämnd. Man kan alltså anta att hovrätten mildrade domen till straffarbete och eventuellt senare benådade männen. Ett drygt årtionde efter mordet, 1864, ändrades också lagen så att dödsstraff bara kunde utdömas i mycket sällsynta fall, och dödsstraffet försvann helt ur lagstiftningen efter 1921(fredstid) och 1973(även krigstid).

 

Källor:

Tingsrättsprotokoll från Gäsene härad år 1852 (finns till stor del på internet: slakt.tjoho.nu/textmapp/Domprotokoll%20å%20Belfragemordet.doc).

Sundin, Jan, För Gud, Staten och Folket: Brott och Rättskipning i Sverige 1600-1840, Lund 1992.

Inger, Göran, Svensk rättshistoria, Lund 1983

© Copyright 2012. All Rights Reserved.