Torpen I Ornunga

Stefans hembygdssidor. En massa hembygdshistora.

 

Torpen i Ornunga

Inledning

 

Detta är en nätversion av "Torpen i Ornunga" av Stig Svensson som gavs ut på eget förlag första gången 1992.En del uppdateringar har gjort, några foton har tillkommit och i den här versionen finns länkar till "Hitta.se", så man lätt skall hitta till torpen.

 

OBS! Det här projektet startas i februari 2012, det kan ta ett tag alla sidor är uppe och fungerar. Sist kommer förmodligen bilder och kartlänkar /Stefan.

 

Svältornas Fornminnesföreneing beslöt år 1970 att tillsätta en kommitté för att inventera torpen i området. Det började med en studiecirkel i ämnet torpinventering, där många fler än kommittens ledamöter deltog. När denna cirkel var avslutad fortsatte deltagarna att inventera torpen i de olika socknarna. Var och en tog den socken som han bodde i och inventerade. Vi tog reda på var det legat torp eller andra boplatser genom intervjuer med äldre personer och markägare. Vi har också granskat gamla kartor av olika slag och där funnit en del gammal byggnation som inte någon vetat om. Boplatserna har uppsökts och prickats in på kartan, undersökts och det har antecknats vad som möjligen finns kvar. De flesta är borta och många av dem är igenvuxna eller skogsplanterade. Av andra finns endast den odlade jorden kvar som åkrar eller betesmark. Några är dock kvar, och brukas och är bebodda och några ytterligare är sommarstugor. I inventeringen har även tagits med gårdar som nedlagts elller upphört genom sammanslagning.

 

Personuppgifter för de som bott på de olika torpen och gårdarna har vi fått genom att studera husförhörslängder, mantalslängder, protokoll och andra offentliga handlingar. När det gäller Ornunga har vi haft god hjälp av anteckningar om gamla torp och backstugor, som gjordes i januari 1942 av Carl Svensson i samarbete med Karl Persson, August Andersson och Karl Eriksson.

 

Beskrivningen av torp och nedlagda gårdar med deras innehavare och familjer sträcker sig i huvudsak från början av 1800-talet till omkring 1950. Beskrivningen upptar alla, som vi lyckats ta reda på, som är födda på eller bott på stället och som uppnått skolåldern. För dem som är inflyttade har vi försökt redovisa i vilken socken de är födda. Finns det ingen uppgift angiven är de födda i Ornunga eller, i något fall, finns det ingen uppgift i husförhörslängden. Det går inte att utesluta att det kan förekomma något fel. De har ju alltid en viss förmåga att smyga sig in hur mycket man än försöker gardera sig emot det.

 

Kartmaterialet som använtsi originalboken är den ekonomiska kartan från 1961. För att få en lätthanterlig karta har varje kartblad delades de i sex delar så att de blev i A4-format. På dessa har sedan varje ställe prickats in och försetts med nummer. Följande ekonomiska kartor har använts för Ornunga: Borås 7C, 5F, 5G, 6F, 6G. Det skiljdes inte på backstugor, torp eller gårdar som upphört genom sammanslagningar, utan alla är med, tills vidare är dock bara de gårdar som upphört före ca 1985

 

Det är cirka150 boplatser som inventerats och som finns inprickade på kartorna, och de är mer eller mindre utförligt beskrivna. Då varje karta har delats i sex delar får varje blad kartans nummer, därefter numret på kartdelen och slutligen numret på torpet. Så återfinnes t ex Södra Mellombacken 5f2:2 på karta 5f del 2 och är torp nummer 2 på denna kartdel.

 

I denna webbversion har numren behållits för att ha "spårbarhet" till boken, men uppdelnigen är något annorlunda och grövre. Här är ställena uppdelade ppå Norra, Västra, Sydvästra, Östra/sydöstra och Centrala Ornunga. Det betyder att flera originalkartblad har slagits samman och att några kartblad har bliit splittrade på flera. Påen karta blir då uppdelningen enligt nedan:

Ordförklaringar

Ord som alla kanske inte känner till:

Mantal och delar av mantal var beteckningen för ett mått på ett jordbrukshemmans förmåga att bära skatter.

Kronohemman var en av kronan ägd gård.

Skatteköpt kallades en kronogård som köpts av en åbo och skattebelagts.

Åbo var en innehavare av åborätt och denna var ärftlig. Åbon var brukare av ett kronohemman.

Förpantningshemman kallades ett torp som hade torpkontrakt som lämnats in till tinget för att lagfaras.

Lantbo hade brukningsrätten till frälsejord, med andra ord brukare eller arrendator.

Inägor kallades åkrar och ängar runt gården i byn.

Utmark var mark som var mer eller mindre skogsbeväxta och kunde ligga närmare eller längre från gården.

Åderlåtning, vid sjukdom öppnades en åder för att tappa ut 'ont blod'.

Koppa var ett sätt att försöka bota sjukdomar, man sårade en yta med ett koppjärn och sedan sög man ut blod med ett kopphorn.

Anstid var den arbetsintensiva perioden vid vårbruk, slåtter och skörd.

Ensittarlagen gällde från 1918 - 1976 (med ändringar) och gav rätt för torpare som bebott och brukart ett torp i minst 10 år att friköpa torpet även mot ägaren vilja.

Hemortsrätt angav vilken socken som hade det sociala ansvaret för en person. Den förvärvades genom mantalsskrivning i en socken. Det var dessutom så att där man var mentalskriven när man fyllde 60 där hade man hemortsrätt för resten av livet. Ett undantag var att om man en gång fått "fattigvård" av en socken hade man automatiskt hemorträtt där resten av livet. Det var också viktigt att ogifta mödrar fick föda i den socken de tilllhörde för att rätt socken skulle få underhållskyldighet om modern dog.

Laga skiftet var lagstadgat i en lag från 1827. Varje by skiftades på en gång, varvid all jord i byn slogs ihop och delades så att alla bönderna fick alla sina åkrar i ett skifte istället för att som förut ha åkrana utspridda påkanske 20-30 ställen. Husen skulle ligga på skiftena och därför blev byarna utspridda efter skiftet. Laga skiftet i Ornunga by gjordes 1853-54. (Där ingick central byn, men inte gårdarna söder om badplatsen och inte Spångakil och Korpås)

 

Torpare och Backstugesittare

Läsaren kanske frågar sig vad egentligen som mnas med ordet "torp" . Jag skall försöka beskriva det närmare. Ett torp var vanligtvis ett odlat stycke jord med bostad som ligger på sk ofri mark. Dess areal har i Ornunga varierat från mindre än ett tunnland upp till 6 tunnland. Någon har beskrivit ett torp som ett jordområde som var för litet för att någon skulle kunna leva drägligt på avkastningen av det men som var för stort för att man skulle svälta ihjäl på det.

 

Till en backstuga hörde vanligtvis ingen odlad jord och de inneboende kanske inte ens ägde själva stugan. Backstugesittaren var hänvisad till hantverk, daglönearbete och inte sällan hjälp från andra och av fattigbidrag. "Sittare har dock inte så mycket att göra med att innehaveren satt inne i stugan, utan att han/hon var i besittning av stugan.

 

Hur uppstod alla torp under 1800-talet och varför? När man läser husförhörslängder och sockensrämmoprotokoll förstår man hur fattift och svårt många hade det. Det var många gårdsägare och även åbor (brukare av ett kronohemman) som fick gå från sina gårdar på grund av att de inte brukade dem så att de gav tillräckligt med avkastning. Det berodde alltför ofta på spritmissbruk. Den lilla avkastning som blev gick till brännvin eller gjordes brännvin av. Under spritens inverkan skrev de på borgensåtagande och annat åt varandra och när skulderna växte fick så att de inte kunde betala räntorna kom fordringsägarna och tog gården och bonden fick flytta till en backstuga eller ta ett torp. Efter det att husbehovsbränningen förbjudits hände det att de som sålde brännvin lät bönderna köpa brännvin på kredit tills de hade en så stor skuld att de inte kunde betala och då tog de gården istället.

 

Vid något tillfälle hände det att några bönder hade gått i borgen tillsammans fär en viss summa år en bonde. När denne sedan gick i konkurs fick de betala hela borgensumman. Då överlät en av bönderna gården till sin son och en anna till sin far för att de inte skulle ha något som kunde tas i utmätning av länsman för skulden. Det var fyra borgensmän och när två kom undan var det bara två kvar som fick betala hela borgensumman, eftersom borgan var "en för alla och alla för en". Den ene fick gå ifrån gården och den andre klarade sig med stora svårigheter.

 

Man ser när man läser dödsbokan att det var fleera som i böjan av 1800-talet frös ihjäl ute på markerna för att de inte hade kunnat ta sig hem efter att ha supit sig för fulla. Detta medan familjen kanske saknade mat i sina backstugor.

 

Detta var tillsammans med en kraftig befolkningsökning den vanligaste orsaken till att antalet torpare ökade. Sjukdom var en annan orsak. Det blev ju sedan så attt när torparnas barn skulle gifta sig och sätta bo hade de ingen möjlighet att köpa sig en gård utan man fick ta sig ett annat torp under någon anna gård. Det blev senare något bättre när emigrationen började och genom industrins intåg gavs arbete åt många som flyttade in till städerna.

 

Förkortningar

 

I texten om de olika torpen och de som bodde där , används ett flertal förkortningar som kan behöva förklaras

 

Mtl = mantal, se ordlista

Und = Undantag

Änk = änkan

Änkm = änkeman

M = make

H = hustru

S = son

D = dotter

FD = fosterdotter

FS = fosterson

MS = makens son

HS = hustrun son

HSFÄ = hustruns son före äktenskapet

HDFÄ = hustruns dotter före äktenskapet

T = torpare (i enlighet med dåtidens synsätt mannen i gifta par, annars även för en kvinnlig innehavare av torp)

Br = Brukare

Äg = Ägare

Arr = arrendator

Art = artillerist

HL = husförhörslängden

 

 

I nästa avdelning börjar själva torpinventeringen. Som förklatas och visas på kartan ovan är ställen uppdelade på fem områden: Norra, Västra, Sydvästra, Östra/sydöstra och Centrala Ornunga.

 

 

 

 

© Copyright 2012. All Rights Reserved.