Bondeminnen

Stig Svenssons memoarer

År 1992 skrev min far Stig Svensson ner sina levnadsminnen för Svältornas fornminnesförenings årsskrift. De omspänner tiden från cirka 1920 fram till våra dagar. Han skildrar dels uppväxtåren på släktgården Kyrkebol, dels sina år som ägare och brukare på denna gård. I berättelsens slutskede kan han också som pensionär vara nöjd med att en son tagit över och för traditionen vidare.Det här är ett sammandrag av den texten som gjordes fölr fornminnesföreningens jubileumsskrift. Vid redigeringen har jag  lagt till några förklaringar, som står inom parantes

Stig skriver: Jag är född 1916, enligt vad det sagts mig här på gården Kyrkebol i Ornunga församling och Vårgårda kommun. Mina föräldrar var bönder och levde av lantbruk. Min far hade köpt fädernegården av sina föräldrar 1904, 21 år gammal. Gården hade varit i släkten sedan slutet av 1600-talet. Far var också kommunalman och godeman vid lantmäteriet. Vår gård var efter nuvarande begrepp en liten gård. Far köpte till en ungefär lika stor gård 1915.

Familjen Svensson, i tradgården när Stig är i tioårsåldern, ca 1926. Med en dräng, pappa och mamma, syster och faster

Området jag bor i tillhörde Svältorna, tidigare ett skoglöst område. Kronan köpte en del av området till kronopark och började skogsplantera det omkring 1870. Bönderna började plantera skog på sina utmarker omkring sekelskiftet när de fick se resultatet av kronans plantering. Inte långt härifrån var den beryktade Nårungabygden med dess spritmissbruk där länsmannen måste kalla in trupper för att hålla ordningen under mitten av 1800-talet. På 1870-talet spred sig en väckelserörelse och området blev ett centrum för frikyrkligheten. Detta omvandlade hela trakten. Detta är min bakgrund.

Vi hade ingen elektrisk ström utan under vintermånaderna fick vi använda fotogen till ljus. Under vinterkvällarna satt dom vuxna och pratade, ofta om gammalt, och jag lyssnade med öppna öron och jag var som de säger förveten. Jag lärde mig mycket som jag senare hade användning för. Det var mest mor som pratade, far var sällan hemma om kvällarna. Mor talade om vad farfar tidigare hade berättat för henne. Detta lagrade jag i mitt minne.

Jag gick i sjuårig skola och gick varannan dag. På detta gick jag fortsättningsskola under två vintrar. Från det att jag var tolv år fick jag hjälpa till i jordbruket. När jag var fjorton år lärde jag mig att plöja och sedan jag var sexton plöjde jag allt som skulle plöjas. Då hade vi ingen dräng. Jag har alltid velat vara bonde. Det enda därutöver jag kunde tänka mig var skogvaktare.

År 1937 gjorde jag värnplikten och 1938 på hösten började jag en folkhögskolekurs som varade till april 1939. Jag har därefter läst en del kortkurser och varit med i och ofta lett studiecirklar, År 1940 valdes jag till revisor av kommunalräkenskaperna. År 1940 började en svår tid på grund av kriget med fem månaders beredskap. År 1941 blev det en månads beredskap och 1943 också en månad. Efter kriget gick det några år under det att jag skötte gården, men far ville inte sälja. Vid jul 1951 hotade jag att flytta hemifrån, om han inte ville sälja. Vi kom överens om att jag skulle ta över från den 1 januari. Så blev jag egen bonde.

Höbärgning och slåtter i förändring

I min barndom var slåttermaskiner tämligen vanliga men man gick och vände allt hö för hand. Det hände ofta att far, mor, drängen och pigan gick och vände hö. År 1924 köpte far en begagnad hövändare. Det minskade arbetet rätt bra. Allt hö hade förut gafflats upp på rännet för hand men 1924 köpte far också en höhiss, en släphiss som drevs av en häst med liggande hästvandring. Genom köpet av höhiss kunde den gamla typen av höhäck inte användas längre. Det var min första kontakt med rationaliseringen.

Tre år tidigare hade en dräng kört omkull med ett lass hö. Han fick då en spira till en högaffel rakt genom knäleden. Mor sade då att du får köra honom till lasarettet för annars blir det varbildning i såret. Karl på Stommen, en svåger, kom och körde Birger till lasarettet, en färd på drygt två och en halv timme efter häst.

Vården där räddade inte knäet för inflammation, efter ett par månader kom han tillbaka men var strakbent, leden hade växt ihop med brosk. Far hade som tur var en olycksfallsförsäkring för anställda. Det räddade delvis situationen. På vårkanten 1922 ville han följa med till skogen. Far sade att det klarar du aldrig, men han följde med ändå. Under det att han gick i skogen råkade han trampa ner i ett gammalt stenhål och det blev en våldsam påfrestning på knäet så leden gick upp och han kunde gå riktigt, men det gjorde ont. Han blev kvar över sommaren och flyttade på hösten. Han gick då bra och man såg knappast att han haltade.

Under kriget blev det besvärligt att köpa konstgödsel, och därtill några torkår, så skörden blev dålig. År 1941 fick vi hugga löv för att ha till mat åt korna. Det var för mig något helt nytt.

År 1958 rev jag av taket på ladugården och höjde upp det ett par meter Det blev bättre plats på hörännet och det behövdes.

Säden och tröskning

En stor förändring var när vi fick elektrisk ström hösten 1928. Far köpte då en elektrisk motor och ett tröskverk och sedan var det slut med att köra hästvandringen till tröskverket. Tidigare körde vi ett "pust", cirka 30 minuter, och sedan fick jag ge hästarna hö och själv fick jag rast cirka en kvart. Jag tyckte det var långsamt att gå efter hästarna i en halv timma. Jag körde aldrig mer än tre pust på en dag. Sedan fick man ressla (grovsålla) och harpa "drösen" senare på kvällen, ofta fick jag stå och röra i harpan för att det skulle rinna ner. När vi kom fram i februari lejde vi en man med tröskverk och fotogenmotor för att tröska färdigt och det behövdes ytterligare tre till fyra man som man fick skaffa. Tröskningen tog vanligtvis en dag. Mannen med tröskverk hade också en kapsåg och kom och kapade veden i slutet av mars. Det gjorde gott att slippa kapa veden för hand. Den fick dock klyvas med handkraft. Skillnaden blev även mycket stor inomhus när vi fick elljus. Nu kunde man läsa och skriva om kvällarna.

Skörden av havre och annan säd gick till så att den togs av med slåttermaskin som var försedd med en grind. Säden kunde då läggas av i högar som var lagom stora för en nek och dessa bands sedan för hand. Åkerns omkrets delades in i lika många delar som det var folk som band. Ett minne: vi hade en åker som det var många flikar och hörn på och även ett berg stack upp (På andra sidan kullen söder om gården). Mor hade med sig barnen, jag hade en syster som var två år yngre än jag. Jag var vid detta tillfälle fem år och min syster var tre. I åkern var en stor sten med en massa gropar i och vid sidan av den en ek med ollon på. Vi lekte med ollonen som vi plockade i groparna och flyttade om. Vi hade tidsfördriv medan mor band havre. Groparna var troligen skålgropar. Det var ett gravområde vid sidan om åkern och även i den odlade åkern fanns flera brandgravar från järnåldern. Stenen sprängdes delvis bort några år senare.

När jag var tolv fick jag vara med och binda säd. Jag var stor till växten och redan stark så det var ingen svårighet. När jag slutade skolan var 180 centimeter lång och arbetet gjorde mig stark. En gång när jag var cirka 25 år hade vi tröskat vete och skulle bära upp säckarna på magasinet. Far hjälpte mig att lyfta upp säckarna på en tunna där det sedan var lätt att ta dem på ryggen. Det kom en säck som var större än de andra. Vi tyckte att den var tung att lyfta upp men jag sade att har de andra följt med så ska väl denna göra det. Det var väl cirka 20 meter från logen till magasinet men en svår trappa upp. Jag kom upp med säcken men det var inte stor marginal. Jag satte den på vågen och den vägde 144 kg. Detta tyckte jag var bra gjort om jag skall skryta.

Stig kör självbindare

På eftervintern 1940 köpte vi en självbindare för leverans till midsommar, men då låg jag i beredskap. I början av augusti fick jag tolv dagars permission. Jag låg placerad vid finska gränsen med lång resa hem. När jag kom hem, hade min far försökt använda självbindaren utan större lycka. Far sade att den får jag köra till torvhålan, ett uttryck han använde när något inte fungerade. Jag fick dock fason på bindaren och det gick bra. När de tolv dagarna var gångna, var havren och den övriga säden av.

Bindaren var en bra uppfinning som underlättade mycket. En granne skaffade en ”epatraktor” när kriget var slut, och sedan kördes bindaren med den..

Tröskan

På 1950-talet började jag odla korn, och eftersom korn är besvärligt och otrevligt att handskas med på grund av de långa borsten, ville man inte få in agnarna i ladan. Det var vid denna tid en granne i byn som köpte en bogserad skördetröska, och han tröskade tre tunnland korn varje år åt oss. Fram på 1960-talet tröskades även en del havre. Tröskan var nu av den självgående typen. 1969, samma år jag fick astma, tröskades för första gången allt ”på rota”. 1972 köpte vi en självgående tröska ihop med ett par tre grannar, och då blev all säden tröskad med den. Numera är hanteringen helt mekaniserad. Spannmålen skruvas upp på torken och senare direkt till krossen och därefter till en ficka, där den krossade säden kan hämtas vid utfodringen.

Gödselhantering

När vi körde ut gödsel i min ungdom, körde vi ut den i små högar och spred den sedan för hand. Det var då bra att kunna få hjälp med spridningen. I byn bodde en äldre karl som var lite efterbliven, och det var inte många saker han kunde göra. Att sprida gödsel var han dock van vid, och det gick bra.

Under kriget köpte vi en gödselspridare. Denna underlättade arbetet för oss men inte för hästarna. Jag behövde då ibland en karl till hjälp att lasta.

Plöjning, stenbrytning

På vinterhalvåren hade Far tidigare stenröjt och odlat ängar för att förbättra formerna på åkrarna och fick dem mer lättbrukade. Detta odlingsarbete minns jag väl för det fortgick till 1924-25.

I min barndom plöjde inte far jorden där det varit potatis, utan den "krokades", kördes med årder. Jag vet inte vad det var för vits med det, för det tog längre tid. Vid höstplöjningen av vallbrott (plöjning av [gräs]vall) gick Far med ett spett och bröt upp stenar som stack upp i fåran. Större stenar markerades och togs upp senare med våkt (en 3-4 meter lång järnskodd hävstång av trä).

Det var svårt att plöja, när det var mycket sten, för då kastade plogen åt sidan, hur hårt man än höll i handtagen. Jag fick rejäla smällar flera gånger, Far fick en gång ett revben avslaget.

Potatisodling

Det odlades rätt mycket potatis redan i min barndom, mellan ett och två tunnland. Far hade köpt en upptagare tillsammans med morfar (Alexander Jonsson i Asklandaboden) Det var en kastmaskin med käppar, och den fungerade bra om man hade käppar i reserv. Det största bekymret vi hade var angreppen av bladmögel, som var svåra vissa år med mycket nedsatt skörd. År 1941 byttes potatis-upptagaren till en kastmaskin utan käppar, men potatisarealen var fortfarande densamma. Omkring 1980 övergick vi till att odla bara för husbehov. Jag hade en svårighet när det gällde sorteringen. Jag var färgblind, så jag såg inte gröna potatisar och fick anmärkning på det.

Mat och matvanor

Det mesta brödet vi åt när jag var barn var bakat av rågmjöl. Det bakades under öppen eld i vad vi kallade storugnen. Mor bakade rätt mycket åt gången, cirka 40 kakor. De gjordes ut på en gång och när det var gjort började hon att baka i ugnen. Vetemjöl användes mera sällan, vanligtvis till kaffebröd och en del limpor till julen. Matordningen var följande under första hälften av 1920-talet. Då fick de som var uppe och de som gick till ladugården kaffe och smörgås utan pålägg, vanligtvis bröd som var bakat av vetemjöl. Sedan vid halv nio frukost som bestod av havregrynsgröt och smörgås av rågbröd och ett ägg. Gröten kunde ibland ersättas med uppstekt potatis och stekt fläsk. Klockan elva var det kaffe och vetebröd och mellan klockan ett och två åt vi middag som bestod av potatis, en stående rätt, och kött eller korv, fisk någon enstaka dag i veckan, den kunde vara färsk eller saltfisk, kabeljo eller salt sill, även stekt fläsk kunde förekomma. Fläsket och köttet och även korven var saltad. Det var pepparrotssås till salt kött. Det saltades ned kött och fläsk ofta två gånger om året. Saltsillen var stekt hel eller kokt i bitar. Färsk fisk köptes i Asklandaboden som tog hem den i lådor vintertid, den kunde även köpas när någon kom till Vårgårda. Det var ofta sill, torsk eller kolja. Färsk sill som inte gick åt första dagen stektes och lades ner i ättika och kunde förvaras i några dagar. Den åts sedan kall.

Till efterrätt åts kräm av något slag eller på hösten och förvintern lingon och mjölk. År när det var gott om lingon koktes det mycket lingonmos, lingon och äpplen och även lingon och päron. Det var inte ovanligt att det kokades över 100 liter lingon. Vi hade en gammal trädgård med rätt många fruktträd som ofta bar rikligt med frukt. Träden hade i många fall ympats av en gammal torpare som hade trädgårdar som hantverk. Han hjälpte bönderna att anlägga trädgårdar. Många bönder hade bra trädgårdar med riklig tillgång på frukt och bär.

Kockan fyra eller halv fem var det eftermiddagskaffe med smörgås av rågbröd. Efter arbetets slut på kvällen omkring klockan åtta åts kvällsmat. Den bestod av råmjölkspannkaka vid tiden när någon ko hade kalvat. Om det inte hade serverats gröt på morgonen så blev det gröt på kvällen. Det var mannagrynsgröt eller rågmjölsgröt, ibland med russin i, och mera sällan risgrynsgröt. Till smörgåspålägg blev det ibland hemgjord korv eller kokt fläsk.

Ibland kunde man få en kaffepaus ute också, Stig med kaffekopp i mitten av bilden

Det köptes också ost någon gång emellanåt. Ibland när Far varit i Vårgårda hade han fått tag i ost som var väldigt stark i smaken. Far sade då att han fått tag i "rammer" ost. Det tyckte han var något extra.

Efter 1925 körde en fiskbil från Göteborg en gång i veckan. På det viset fick vi mera färsk fisk.

Slakt

Det slaktades alltid en stor gris i november varvid fläsket saltades ner. Det blev bland annat julskinka. Därtill slaktades ett ungdjur varvid även det köttet saltades ner. Vid slakten gjordes korv som saltades, det blev också korvkaka och sylta som konsumerades färsk.

Det föddes upp två till tre kullar gödsvin som sedan slaktades hemma och såldes som fläsk till morfars lanthandel i Asklanda. Vi fick ofta ta "dallbagge" som vi kallade det. det var själva buken som skars loss efter spenarna. Det var troligen den sämsta delen av grisen och var kanske svårast att sälja i affären. Det blev korv och sylta och även något fläsk. Det var ett tillfälle att få färsk mat. Nu har vi frysboxar vilket gör det hela enklare. De kom i slutet av 1950-talet

Vatten

Vattenförsörjningen var också en viktig del i utvecklingen. Inne i huset var det indraget vatten och det fanns handpump i köket och det fanns också avlopp. Både vatten och avlopp kunde strejka ibland. Vid brunnen fanns en handpump. Det första jag minns när det gällde vatten till korna var en handpump och med den pumpades vatten in i ett par rännor på foderbordet där korna fick dricka. År 1925 sattes det upp en vattenreservoar och det sattes även upp vattenkoppar där vattnet reglerades av en regulator men vattnet pumpades upp med handpump. År 1929 sattes det upp en pump driven av en elektrisk motor. Det underlättade jobbet väsentligt. År 1939 sattes det in en hydrofor med pump. Det gav rinnande vatten både inne och ute men reservoaren och vattenkopparna i ladugården bibehölls. Det gick sedan till 1970-talet innan det gamla systemet med vattnet ersattes med vattenkoppar som var kopplade till tryckvatten.

Vår brunn var inte djup, inte fullt fem meter. Vid starka torkår kunde den börja sina på eftersommaren. På hösten sådana år kunde man få köra vatten från kvarnen. Brunnen var ju aldrig tom, därför kunde lite extra vatten rädda situationen.

Mjölkhanteringen

I min barndom hade vi drygt tio kor.  De mjölkades på morgonen och kvällen av mor, drängen och pigan samt ibland även far. Då mjölkades korna också middag i cirka tre månader efter det att de hade kalvat. Det var mor och pigan som skötte den saken. När korna var ute fick de gå ut på gärdet eller hagen. Det hände även att de gick till maderna, drygt en kilometer bort.

Vi hade en separator som vi separerade mjölken på. Grädden kärnades till smör som såldes. Vi höll på med att sälja smör tills kriget kom med ransonering. Vi tvingades då att sälja mjölken till Gäsene mejeri. Detta fortsätter vi med än i dag men då som tankmjölk.

År 1929 köpte vi mjölkmaskiner men efter några år slutade vi att använda dem eftersom korna fick för mycket juverinflammationer.  På 1940­talet kom en ny sort av spenkoppar som var bättre att använda och mera skonsamma för kon. Dessa spenkoppar och en desinfektionshylla för spenkopparna köpte vi och sedan gick det bättre. På 1970-talet satte vi in rörmjölkning i samband med en ombyggnad av ladugården och utökning av koplatserna. Det var gott att slippa bära de tunga mjölkspannarna.

Torv

Så länge jag minns tog vi torv i en mosse (till att strö under korna i ladugården). Man brukade ta torv i en ny håla invid en gammal. Torven togs upp och kördes bort med handkraft. Hålan togs minst 1,2 meter djup med en smal mellanvägg mot den gamla hålan. Men man fick se upp, för i den gamla hålan stod det kanske en meter djupt vatten, och när man kom ner närmare botten kunde mellanväggen brista.

Torven lades först på marken och senare på en torkställning, innan den kördes in i ladan. Senare på 1930-talet tog vi torv på ett område som vi harvade och där vi kunde raka av den torra torven efter några dagars tork. Det var jobbigt att dra harven - det fick man göra själv, för marken bar inte hästen - och det var varmt på mossen i solen. Vi åkte alltid till sjön på hemvägen för att tvätta av oss torvdammet. Vi höll på med detta till in på 1950-talet. Det hände sedan mera sällan att vi hämtade torv från egen "môse" på grund av arbetskraftsbrist.

Skogsarbete

Vi hade 40 hektar ungskog. Vi planterade varje år något tusental plantor. (Reds. anm: På 30-talet fanns det säkerligen fortfarande nästan ingen avverknings¬mogen skog i Ornunga, inte heller på Kyrkebols mark.). Skogen gallrades och vi fick ut ved. På något ställe var det område som det hade slagits ljung på tidigare och där det fanns luckiga bestånd med tall och någon enstaka gran. Dessa granar var kanske inte mer än tio meter höga och hade en stubbdiameter på 60 centimeter och var tio meter vida vid marken. Grenarna, upp till fem meter långa  var jobbiga att kvista upp.

När jag jobbade i skogen, åkte jag dit när det var färdigt i ladugården och jag hade ätit frukost. Jag tog med mig mat till mellanmål. Det bestod av kaffe och smörgås med kallt kokt fläsk som pålägg. Jag hade ibland med något ägg. Jag åt vanligen två gånger om dagen. Vid fyratiden åkte jag hem till middag och sedan var det dags för ladugården igen.

När kriget kom, höggs det mycket meterved som kördes ut på vårkanten. Detta fortsatte några år efter kriget, men framåt 1950-talet började jag hugga massaved. Det var ett hårt jobb att barka den. Efter hand gick det bra att sälja den obarkad.

År 1945 byggde vi om det gamla körhuset med sin körvandring. Det blev egentligen ett nybygge för det gamla revs ner och det byggdes nytt och högre från grunden. Det gick åt en hel del virke och många långa stockar, sjutton stycken 8 meter långa. Vi hade tagit ner dem på vintern och kört ut dem ur skogen. (Red: Det var troligen det första större virkesuttaget från skogen, tidigare hade virke tagits från skogsbygden enligt uppgift från Stig)

Den första motorsågen

I början av 1950-talet använde vi motorsåg till att fälla grövre träd. En karl som bodde i närheten av vår skog ägde en motorsåg. Han var ofta och fällde åt mig, och jag kvistade och apterade (sågade av till rätt längd) efteråt. Sågade man för hand och det närmade sig våren och det blev kåda som fastnade på sågen gick det tungt. På 1960-talet köpte jag själv en motorsåg. Då hade sågarna blivit lättare, så det gick bra att kvista med dem.

Hösten 1969 blev det en svår storm som fällde flera hundra kubikmeter virke i min skog. Eftersom även många andra skogar fått svåra stormskador gick det inte att sälja mer än som var kontrakterat tidigare på hösten. Det mesta blev liggande till nästa vinter, 1970-71, och då blev priserna mycket dåliga. Priset räckte inte till mer än upphuggning och utkörning. Jag använde då en del av virket till en hötork och 1971-72 byggdes även en spannmålstork av detta virke. Det började blåna, men det gick bra ändå. Virket sågade jag på en bygdesåg.

Epilog

1955 gifte jag mig och 1956 kom första barnet, en dotter, senare blev det två söner och ytterligare en dotter.

Jag blev 1954 invald i kommunalfullmäktige och fick en del uppdrag i kommunen. Under slutet av 1960-talet blev det prispress på jordbruksprodukter och jag började fundera på om jag skulle sluta med djurhållningen och i stället engagera mig med mera arbete för kommunen. År 1969 fick jag astma och tålde inte rök, det var omöjligt att sitta på samman-träden och jag fick lämna politiken och börja utveckla jordbruket i stället och leva av det.

År 1982 övertog min yngste son jordbruket. Han hade då i flera år hjälpt mig med jordbruket. Jag hade varit mycket sjukskriven de sista åren, så det hade inte gått länge till med jordbruket. Jag hade fått pension och kunde leva av den.

Stig Svensson, 1992. (redigerat och nedkortat av Stefan 2005 för fornminnesförenings jubileumsskrift)