En undersökning av jordkällarna vid gamla torp i Ornunga har visat på några olika typer av konstruktion. Här följer en beskrivning av dessa.
Några få av de minsta, fyra av femton, är byggda alldeles i samma stil som äldre tiders hällkistor. Man murade upp sidorna med sten för att sedan göra taket av avlånga flata stenar. Med den tekniken kunde man naturligtvis bara bygga små och smala källare. Till den har typen hör till exempel källaren vid badplatsen och svärfaderns jordkällare vid ”Lyckan”, samt vid Trägenborgstorpet och vid Smedstorp. Även de flesta lite större jordkällarna har en ingång som är byggd på samma sätt som de mindre källarna, med flata stenar som tak. De hade oftast dubbla dörrar och dörrposter med cirka en meters mellanrum. Mellanrummet tjänade som isolation och hinder mot för mycket drag och luftomsättning. Själv har jag fått förmaning av min far att alltid stänga den yttre dörren i potatiskällaren innan jag öppnade den inre för att stänga ute kylan på vintern, och värmen på vårkanten. Man kunde nog också använda halm och liknade som isolering i detta utrymme. Man kan på en del ställen se resterna av dessa dörrposter och till och med dörrarna, men det är ofta just bara lite rester kvar. Det är också ofta här som källarna är skadade och delvis nerfallna. Det beror förmodligen på att dörrposterna delvis var bärande delar så att ingångsstenarna ligger mycket sämre när dörrposterna ruttnat bort. De yttersta stenarna är naturligtvis också mer utsatta för tjälskjutning. Även detta kan man se tecken på hos badplatsens källare.
Någon gång har man varit riktigt djärv i konstruktionen. Vid ”Lyckan” har de platta stenarna inte varit stora nog, men man har hittat en extra lång sten istället som man har utnyttjat nästan som en takås, och som man sedan lagt de platta stenarna mot i två rader. En riktig häftig konstruktion!
Hällkistevarianten är inte beskriven i de fåtaliga skriftliga källorna, men enligt muntliga uppgifter ska den inte vara speciellt ovanlig.
Till bilder av hällkistekällare (länk kommer)
Innanför den inre dörrposten ser de flesta av de andra källarna, nio av femton, mer eller mindre ut som igloos. De är ganska runda och byggda med så fyrkantiga och koniska stenar som möjligt, med den smalare ändan in mot källarutrymmet. Oftast har inget murbruk använts utan det är en rent kallmurad välvd konstruktion, med jordgolv. Endast i undantagsfall verkar stenarna ha kilats eller bearbetats på något sätt I flera fall finns en liten fyrkantig glugg eller ventilationskanal i väggen mitt emot ingången.
Iglooformen är den vanligaste konstruktionen hos torpkällarna i Ornunga. Typen finns i torpen Orrahalla bakom Västergårdarna, och i Rojes eller Röjes ner mot Ramnaklev. De finns på ett antal torp på vänster sida vägen mot Ljurhalla, i ordning från Ornunga är det Bengtses, Snusalyckan, Bomans och Ryss-Annas. Även på torpet Åbacka som ligger i skogen nära Kronoparken finns en igloo-källare. Det ligger också en källare med murbruk på Västra Elmåsen som är byggd i igloo-stil och eventuellt är även källaren vid fattigstugan (vid Elmåsen) av denna typ. Dess öppning är dock så infallen i att man inte kan komma in i den, och det gäller även in av källarna i Smedstorp. Slutligen finns det en sådan här källare mitt i byn, mellan kyrkan och Nolgården (Post-Hennings).
Den här typen av källare finns inte heller beskriven i några skriftliga källor, och trots kontakter med ett antal byggnadsinventerare, riksantikvarieämbetet med mera är det ingen som kan påminna sig ha sett sådana här källare på andra platser. Kanske kan det bero det på att detta sätt att bygga passar bäst för de små jordkällarna som sällan utsatts för inventering? Alldeles lokala är de i alla fall inte eftersom typen åtminstone finns både i Ljurhalla och i Bredared.
Till bilder av Igloo-källare (länk kommer)
I den lilla litteratur som finns, beskrivs ofta valv som ser ut som en halv cylinder, eller tunna. De kan ju göras avlånga och på så sätt betydligt större utan att behöva bli så höga. Endast två av de undersökta källarna är byggda på detta visz`, det är Kyrkebols (Muséets) egen jordkällare och en källare på Södra Hökåsen. De är båda betydligt större än de flesta andra, så kanske behövde helt enkelt en större gård en större källare, i alla fall när det gäller Kyrkebols källare. I dessa källartak kan man se att flata stenar passar mycket bättre för sådana här valv än för valv av igloo-typ, så det han ju hända att även det tillgängliga stenmaterialet fått styra i viss mån.
Till bilder av Tunn-källare
Det står också i några källor att det är vanligt i Västsverige med jordkällare i överkragnings¬teknik istället för vanlig valvslagning. Det innebär att man inte lutar varje stenrad mer och mer inåt för att bilda valv, utan att man lägger alla stenar platt, men flyttar varje ring med stenar lite längre inåt, ungefär som när man bygger med Lego. Inga utpräglade sådana har hittats i Ornunga. Ändå kan man finna ansatser till denna stil på flera av de källare som gjorts i hällkisteteknik. Genom att lägga det översta stenlagret, eller de översta stenlagren, lite närmare centrum än resten av väggen har man kunnat göra källaren lite bredare än man annars skulle kunna göra. Det gäller badplatsens och Trägenborgs källare (på bilden här bredvid) men också en källare i Bredared till exempel. Antingen har man alltså varit medveten om denna teknik även här i Ornunga eller så har man uppfunnit tekniken själv ”en gång till”, vilket inte alls vore konstigt.
Även om alla dessa källare och torp idag står öde så finns det viss användning för källarna ändå. Istället för att användas för förvaring av mat har de flesta blivit bostad åt grävlingar och rävar. I Smedstorp har grävlingen till och med lyckats täppa till nästa hela källaröppningen genom att skyffla upp jord inifrån källaren. Den eventuella närvaron av grävlingar har gjort det lite extra spännande att undersöka källarna. Grävlingarna fann sig dock tydligen i störningarna och det blev inget av de befarade benknäckande betten. Kanske avskräckte blixtarna från kameran även de tuffaste grävlingarna.
Robust konstruktion
Att valvkonstruktionen helt utan huggen sten inte alltid är helt prefekt men ändå mycket robust kan man se på den källare som finns kvar från torpet ”Bengtses” som ligger i sydvästra utkanten av Ornunga by, alldeles vid den nya lilla väg som går mellan vägen mot Ljur och Fasttorp/Skjutshagen. Där ramlade en kviga rakt genom toppen av källarvalven en sommardag 1981, men utan att skada sig och utan att källaren helt rasade. Kvigan kunde inta ta sig ut själv, och det dröjde förmodligen någon dag innan hennes prekära situation uppdagades.
Man fick hämta spadar och göra ingången djupare så att kvigan med viss hjälp kunde krypa ut och få sig en rejäl omgång med vatten att dricka. Tjugo år efter händelsen står fortfarande källaren kvar utan så mycket ytterligare skador. Samma sak lär ha hänt i Ramnaklev, denna gång i en källare som användes, varvid tjuren som ramlat ner gick bärsärkagång mot saftbuteljer och annat. Även Orrahallas källare (nära Ornunga tå) bär spår efter klövar som trampat igenom, dock utan några katastrofala resultat.
Annars är största hotet mot jordkällarna rötter från träd som växer in i murarna och bänder sönder dem. Därför rekommenderar de som vill skydda historiska lämningar att man tar bort alla träd som växer på och vid källarna. Om det görs kanske de kan stå kvar ”för alltid”. Om man dessutom vill restaurera sin gamla källare kan man få ett bidrag på 14 300 kr via jordbruksverket. Det gäller även andra ”lantbrukets överloppsbyggnader” som smedjor, lador med mera. En god idé för dig kanske?
Källor:
Egna undersökningar
”Torpen i Ornunga” av Stig Svensson.
”Jordkällare och skafferi” av Kerstin Holmberg.
”Bygga och bo: 1000 år i Västergötland”, Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1995/96.
© Copyright 2012. All Rights Reserved.