Ornunga by splittras

En del saker kan vara förvirrande. Ibland beror det på att man inte känner till den bakomliggande historien. Så är det om man följer med på kartan när man åker in i Ornunga (Min hemsocken, i Vårgårda kommun mitt i Västergötland) från nordost, från Asklanda. Då kommer man nämligen först förbi två gårdar som heter Berget. De ligger på den absolut plattaste delen av Ornunga. Sedan kommer två Mellomgårdar. Alla som läst Bullerbyn förväntar sig att de ska ligga mellan Sör- och Nordgårdarna, men dessa ligger ännu ca en kilometer bort. Mellomgårdarna följs av Kyrkebol. Kyrkebol betyder gården vid kyrkan, men någon kyrka syns inte till om man inte är väldigt skarpögd. Först därefter följer två Östergårder och dessa följs av tre Västergårder, som alltså faktiskt ligger i rätt ordning. Dock ligger den ena Västergården så till att namnet "Berget" skulle passa bäst - och gården kallas också ofta så. När man åkt genom det mesta av byn mot sydväst följer Nordgårdar. Dessa ligger alltså väster om västergårdarna men de ligger åtminstone på rätt sida - norr om - vägen, medan Sörgårdarna ligger ungefär där man förväntar sig dvs sydost om vägen.

Finns det en rimlig förklaring till denna oordning. Jo, den beror på att man genomförde en stor förändring av ägofördelningen under 1850-talet. Det var utan tvekan den största enskilda förändringen i Ornungas historia. Samtidigt var den helt nödvändig för den fortsatta utvecklingen av jordbruket och för att starta ett skogsbruk där det då bara fanns en mager betesmark som egentligen var en ljunghed. Här följer först en kort version av bakgrunden eftersom den redan beskrivits i 1983 års utgåva av årsskriften, där Laga skifte av Asklanda by beskrevs.

Varför skifte

Laga skifte beslutades av riksdagen år 1827. Man skulle slutföra de jordreformer som påbörjats med storskiftet (runt 1750) och enskiftet (runt 1800). För att verkligen få skiftet utfört räckte det att en bonde i byn begärde laga skifte för att det skulle verkställas. Laga skifte var inte lika genomgripande som enskiftet, som passade sig bäst där jordmånen var lika överallt så att varje gård kunde tilldelas ett enda stycke utan att orättvisa uppstod. Med laga skiftet gick man mer eller mindre tillbaka till storskiftets tankar om få men stora skiften. I Ornunga beslöt man att ansöka om skifte i början av 1850-talet. Kanske var det nära att skiftet kommit till nästan tio år tidigare. I en dagbok från Lars Persson på Stommen i Asklanda från 1844 som finns i föreningens samlingar och som återgetts i årsskriften 1995 står det: "varit i Spetalen och öfvertalt Österberg att återkalla Lantmäteriet". En trolig tolkning är att Lars som ägde lite mark i Ornunga inte ville ha ett skifte vid den tidpunkten. Att många var tveksamma till nyttan av skiftet var klart. Det kan nämnas att innehavaren till Kvarnegärde under ett av de första skiftesmötena inte tyckte han borde utsättas för Laga skifte eftersom han redan hade sina marker på lämpligt ställe. Han fick övertalas av de andra bönderna.

Skiftet i Ornunga byar

Skiftet av Ornunga skedde i två etapper. Den första etappen var av byns inägor och etapp nummer två var skifte av Ornunga bys utmarker Skiftet av inägorna som denna artikel främst handlar om berörde mest den del av byn som låg längs landsvägen, från Östergården i nordost till Sörgården i sydväst (Östergårdarna låg på stort sett på samma ställe då som nu, Sör- och Nord­gårdarna låg runt dagens avtagsväg mot sjön och Vesene.) Även gårdarna närmare Ornungasjön, från Kvarnegärde och Stommen till Simonsgårdarna var med i inägoskiftet, Av dessa flytt­ades två Simonsgårdar och två Gisslagårdar som alla låg tillsammans i en klunga med sex gårdslotter. Delar av Ornunga som Skog, Sjötorp, Spångakil, Korpås med mera berördes inte alls av inägo­skiftet. Arbetet med skiftet började när lantmätarna anlände i oktober 1852 och var i praktiken slutförd i december 1853. Kartan fastställs slutligen "På Ägo­delnings Rättens vägnar" av A. Rosenquist den 9 november 1854.

Skiftet av inägorna utfördes av en lantmätare C. J Wennergren. Nog­granna kartor och ägoupp­ställningar gjordes av ägorna före och efter skiftet. Ett exemplar av dessa protokoll och kartor fick socken behålla. De skulle förvaras av E.G Lilliehök på Sällerhög, men de flesta har senare hamnat i Kyrkebol. Numera kan vem som helst som har tillgång till Internet studera dessa dokument via Lant­mäteriets hemsida.

Många fler gårdar var inblandade i detta skifte än vad som var vanligt. Skiftet i Asklanda by som tidigare beskrivits gällde 6 gårdar (Galstad - Blekene skiftades separat), medan skiftet i Ornungas inägor gällde ca 30 gårdslotter, beroende på hur man räknar. Många gårdar hade markplättar spridda över hela byn. Alla dessa markplättar skulle mätas upp och graderas dvs värderas. Det blev totalt ca 1800 tegar på sammanlagt 579 tunnland eller ca 265 ha. I snitt var alltså varje uppmätt teg 40gånger 40 meter. Artikelförfattarens far har letat upp all Kyrkebols och Mellomgårdens inägomark före skiftet, se kartan härintill. Av kartan förstår man att det krävdes en hel del jämkning och planering för att alla skulle komma åt sina jordlotter i rätt tid utan att förstöra grödan för de andra. I det följande beskrivs i huvudsak hur skiftet påverkade gårdsklungan runt kyrkan, som vi i fortsättningen kallar kyrkbyn (även om det troligtvis aldrig varit en vanlig benämning). ”Kyrkbyn” bestod av Västergårdarna, Mellomgårdarna, Berget, Kyrkebolsgårdarna och Östergårdarna.

Nödvändigt ont?

Genom laga skiftet fick bönderna sina åkrar samlade och gårdarna flyttades så att de låg vid åkrarna. Tanken var att med kortare körsträckor och mindre beroende av grannars odlingsmetoder skulle arbetet bli mer effektivt och varje gård skulle kunna producera mer. Det är kanske inte troligt att någon redan då kunde förutse den utveckling och mekaniseringen av jordbruket som var på väg, men ganska snart efter skiftet byttes oxen och årdern ut mot häst och stålskodd plog i Ornunga. När man fått bort de flesta stenarna och skaffat en riktig plog kunde man vända ner en klövervall och på så sätt förbättra jorden, något som var nästan omöjligt med tidigare redskap. Runt 1870 började dessutom konstgödsel användas i trakten. En positiv spiral hade kommit igång. Hundra år efter skiftet hade åkerarealen ökat till 2,5 gånger den ursprungliga i Asklanda by. I Ornunga hade Kyrkebols och Mellomgårdarnas totala åkerareal ökat på liknande vis från ca 15 ha (29 tunnland och 17 kappland) vid skiftet till ca 45 ha hundra år senare. 

De fanns fler fördelar med skiftet. Tidigare låg husen så tätt att en eld lätt kunde sprida sig från gård till gård och nästa utplåna hela byn om man hade otur. Nu kunde man glesa ut byn så att den risken nästan försvann. Ett exempel på att man tog denna fara på allvar finns omnämnt i boken om Ornunga Kyrkebolssläkten. Där berättas att Kyrkebolsgårdarna redan tidigare varit nära att få flytta för att inte riskera att gnistor antände kyrktaket när man eldade vid vind från ost eller nordost. För att få bo kvar fick man underkasta sig eldningsrestriktioner vid sådana vindar. Man kan tänka sig att det inte var så lätt att låta bli att elda när iskalla vindar från Ryssland drog in på vintern, särskilt som landskapet då var betydligt mera öppet för vindarna än det är nu.

Nya ägor och flyttade hus

Vilka var det som fick flytta ut? Till stor del var det de som bodde mitt i byklungorna. Så var det i ”kyrkbyn”; Berget, Mellomgården och norra Kyrkebol som flyttades var just de gårdar som låg i mitten av husklunga. Å andra sidan flyttades två Västergårdar till de ställen där Berget och Mellomgården tidigare låg. Ett annat troligt skäl till att just Bergsgårdarna fick flytta längst bort var att de tillhörde ägaren till Sällerhög i Asklanda vid tiden för skiftet. Genom flytten kom de så nära Asklanda som möjligt. Om ovanstående resonemang står det nästan inget i skiftesprotokollet. Det framgår däremot att man inte sällan tog till lotten för att avgöra vem som skulle få vilket skifte. Det lottades bland annat mellan två Västergårdar: "Ehuru icke ena ägaren av Westergården C T Frantzich kommit tillstädes skedde likväl lottning af läget emellan honom och Anders Svensson, hvarvid ene Gode Mannen Anders Bengtsson drog lotten för Frantzich. Lottningen utföll så att östra skifteslotten Ea tillföll Frantzich och westra skiftet Anders Svensson." (sidan 31 i Protokollet). Nu hade detta ingen större betydelse eftersom Frantzich nog aldrig bodde på gården och de aktuella gårdarna snart slogs samman till en enhet som nu har sitt boningshus just där Mellomgården en gång låg. Liknande procedurer med lottdragning gjordes både för Spetalens två lotter och för två av Simonsgårdens lotter. 

Kuriosa : På sidan 17 i Protokollet kan man läsa: "Johannes Andersson från Fägered (Jällby) begära att detta hemmans inom Ornunga bys område belägna åker måtte utläggas intill västra sidan av kyrkogårdsmuren, hvaremot Ornunga bys ägare anse att samma åker bör utläggas intill Asklanda socken gräns vid Prestvägen." Så blev det, åkerlappen som ägts av en änka som gift om sig i Jällby och som låg alldeles sydväst om (gamla) kyrkan hamnade på gränsen till Asklanda, alldeles söder om vägen, och är numera parkeringsplats för missionskyrkan.

En tät gemenskap bryts

Många av bönderna, särskilt de som fick flytta ut från byn, saknade säkert gemenskapen och tryggheten som de hade haft förut i byn. Den yngre generationen såg kanske i högre grad fördelarna med skiftet. En och annan drog kanske en lättnadens suck när man slapp att ha en besvärlig granne så nära inpå. De flesta gårdarna har flera ägare, upp till fyra stycken för bl a Mellomgården Västergården och Sörgården. I skifteshandlingarna står det för de mesta att gårdsinnehavarna "hafva gemensamt innehaft, enligt häfd"." Det låter alltså som man brukade dessa gårdar mer eller mindre som senare tiders kooperativ även om man inte haft gemensam ekonomi. Av upp­teckningarna och kartan framgår till exempel att två Mellomgårdar hade en sammanbyggd bostadlänga och en sammanbyggd ladugårdslänga mittemot bostadslängan. Så länge som det var "familjekooperativ" kan man ju tänka sig att det fungerade någorlunda smärtfritt, men flera gårdslotter i byn skiftade ägare flera gånger per generation och när man då kunde få vem som helst som samarbetspartner kan man ju tänka sig att det ibland uppstod svåra problem. 

Man tänker sig gärna att byarna runt 1850 var ganska statiska och att de flesta var ganska nära släkt med varandra. Så var det i Östergården och Kyrkebol där gårdarna innehafts av samma släkt i flera generationer och där sex av åtta vuxna var från den lilla byklungan runt kyrkan. Däremot hade flera delar av Mellomgården, Berget och Västergårdarna skiftat ägarfamiljer, ibland flera gånger, under första hälften av 1800-talet. Detta var ett mönster som inte var ovanligt även på andra håll. Det skylls ofta på den stora ökningen av brännvins­produktionen som kom med potatisen och avregleringing av brännvinsproduktionen när husbehovsbrännning blev tillåtet runt 1800. Att avregleringar betyder omställningsproblem och att frihet under ansvar inte alltid är så lätt är alltså inte något nytt för de senaste årtiondena. Oavsett om detta är hela sanningen så kom de flesta av ägarna eller brukarna av Berget, Västergårdarna och Mellomgården "utifrån" vid tiden för skiftet från Ornunga, och flera av de tidigare ägarna bodde istället på undantag eller torp. 

Särskilt besvärligt var det tydligen på en av Västergårdarna som beboddes av Sven Andersson i början av 1840-talet. Enligt ”Torpen i Ornunga” sålde han gården 1845 till Johan Gustav Hjelmstedt från Hol och tog ett undantag, Orrahalla, på grund av ekonomiska problem. Hjelmstedt blev inte kvar så länge, troligtvis var det även här ekonomiska svårigheter som tvingade honom att sälja gården. Den köptes nu av Olof Johansson på Kyrkebol. Han försökte sälja den flera gånger de närmaste tio åren, men fick ta tillbaka den. Vid laga skiftets början stod en Ernst Rydberg som ägare. Han deltog i några sammanträden. Vid slutsammanträdet och vid lottningen som beskrivits ovan står C T Frantzich som ägare. Då utmarksskiftet avslutades i dec 1855 står Erik Gustav Svensson Ström som ägare. Ernst Rydberg återkommer 1856 som ägare något år. Därefter står Olof Johansson som ägare i ett par år igen innan han år 1860 överlåter gården till sin dotter Klara och hennes man Anders Magnus Johansson från Östergården. Eftersom Olof på Kyrkebol lyckades överta och förmedla ytterligare två av de ”nya” gårdarna till sina barn, återställdes åtminstone för en tid en del av den gamla ordningen med täta släktband i denna del av byn.

Mera kuriosa:  den lokalt kände predikanten och missionsförsamlingsföreståndaren August Bäck föddes på Berget tio år före skiftet, men familjen snart fick lämna gården och bosätta sig på ett torp. Några årtionden senare gifte sig systern Matilda dock med dåvarande ägaren av Berget och kom på så sätt nästan tillbaka till utgångspunkten.

Gårdsbeskrivningar

Protokollet innehåller också detaljerade beskrivningar på varje gårds byggnader. Dessa beskrivningar skulle användas för att beräkna flyttkostnader. En ersättning gavs av staten (omkring 100 riksdaler per utflyttad gård) men de som blev utflyttade skulle också kompenseras av de som fick bo kvar. I "kyrkbyn" med totalt 14 gårdsdelar fanns totalt ca 60 byggnader plus en del skjul. Man använde en lättförståelig skala för att beskriva i hur gott stånd byggnaderna var. Av "kyrkbyns" gårdar fick båda Östergårdarna, ett Berget och ett Kyrkebol betyget "gott", två andra fick "försvarligt" och resten fick "brukbart". Det framgår att två av Mellomgårdsdelarna odlades av granngårdarna, husen där var att betrakta som undantagshus, och det fanns ytterligare två undantagshus. Endast två av alla boningshus var (röd)målade, ett Östergården och ett Kyrkebol. Man kan anta att man använt falu rödfärg. Båda var byggda eller ombyggda 1845, alltså nybyggda eller nyrenoverade. Fyra boningshus och tre brännerier hade tegeltak, alla tillhörde Östergården eller Berget. Ladugårdarna var alla täckta med halm, helt eller delvis. Nästan alla övriga byggnader hade spåntak, det var bara några källare och ett undantagshus som hade torvtak. Alla ladugårdar utom två beskrivs som "dels timrade dels skiftade". (Skiftestekniken innebar att man använde sig av stående stockar med vertikala spår i vilka man lade bräder eller plank. Det var praktiskt på så sätt att man slapp använda dyra spik och att man lätt kunde få in och ut hö och annat genom att lyfta bort en sektion av väggen. En sådan skifteslada finns bredvid museets ryggåsstuga.). Två av ladugårdarna hade ”skunke”, närmast motsvarande dagens carport alltså ett öppet utrymme under tak.

Tre gårdar hade humlegård, de hade 40, 50 respektive 500 stänger. Den sistnämnda tillhörde en Östergård och det var i så fall vara en stor odling, Det skulle kunna vara ett skrivfel men där finns också gott om fruktträd, 32 stycken. Över huvud taget har gårdarna förvånande mycket fruktträd, det andra Östergården har 40 st och ett Kyrkebol har 37 st, många av de andra har runt 10 st. Däremot hade man bara några bärbuskar var enligt uppteckningen. 

Tyvärr har man varken i ägobeskrivningar eller på kartorna märkt ut boningshusen. De exakta lägena för boningshus och ladugårdar vet man alltså ofta inte. Dock måste ju rimligtvis husen ligga på respektive gårds ägor. Därför vet vi att ordningen var (från väster till öster) Västergårdarna, Mellomgårdarna, Berget och Östergårdarna (Den karta som finns i boken om Ornunga Kyrekbolsläkten är alltså felaktig vad det gäller Mellomgårdens och Bergets placering.)

Västergårdarna, Mellomgårdarna, Berget, Östergårdarna som de en gång låg.

Utmarksskifte

Skiftet av Ornunga bys utmarker startade nästa samtidigt som skiftet av inägorna och berörde alla jordägare i Ornunga. Arbetet fick dock vila ett tag medan gränser förhandlades med Vesene, Ljur och Kvinnestad socknar. Det lär också vara så att någon av deltagarna överklagade skiftet. Skiftet drog alltså ut lite på tiden men avslutades i alla fall 1861. Speciella skiften gjordes också under 1860-talet av Ramnaklevs, Ryagärdes, Spångakils, Vaselids, Skogs, Holtsäkrans, Lindås och Lilla Sjötorps, Baggebols och Algutsgärdes ägor.

Startskott för nyodling och stenröjning

Efter skiftet började man snabbt att nyodla och förbättra de nya större fälten på inägorna. Karl Eriksson i Korpås som föddes på 1870-talet och har i sin bok beskrivet hur detta gick till. Till att börja med grävde man knappt 1 m (6 kvarter) djupa diken med ca 10 m (6 famnar) mellanrum. Sen jämnade man ut den uppgrävda jorden och sådde gräsfrö som man tog från botten av ladan där det hamnat under vintern. När gräset blev sämre efter några år spadvände man och tog bort tillräckligt med sten för att kunna bruka jorden. Vid tiden för laga skifte använde man sig av krok (årder) samt en träpinneharv som var ca 1 m bred. Några sådan finns att se på museet. Efter 1860 gick utvecklingen ganska snabbt mot plogar som snabbt blev bättre och smidigare, samt större harvar med järrnpinnar. Då måste man stenröja mycket noggrannare och de smala tegarna mellan dikena blev obekväma. 

Man slog då två flugor i en smäll genom att lägga all mindre sten i dikena och sedan täcka över dem med jord igen och fick på så vis primitiva men fungerande täckdiken. När nyodlingen sköt fart hoppade man över steget med gräsodling och gjorde all stenröjning och dikning i ett moment, för att sedan så säd i den nya jorden. De större stenarna som inte hamnade i diken fraktades till åkerkanten för att bilda stenmurar som också var praktiska som inhägnad. Stendiken fungerade nog i flera tiotals år. Artikelförfattarens far som var bonde på Kyrkebol, berättade dock att man ibland lade ut dessa stendiken enligt mallen ovan utan större eftertanke. När marken inte överallt lutade åt ett och samma håll kunde det hända att bonden snart upptäckte att han av misstag gjort sig en damm eftersom vattnet samlades i åkerns lägsta punkt istället för att ledas bort. Stenmurarna fungerade dock utmärkt som gärdesgårdar och de flesta finns fortfarande kvar även om de ibland är i vägen för dagens stora jordbruksmaskiner.

Källor: Skifteshandlingar på www.lantmateriet.se. Husförhörslängder. Stig Svensson - Torpen i Ornunga. Karl Eriksson - Så var det förr. Oscar Ordqvist- Ornunga-Kyrkebolsläkten. Sveriges bebyggelse, Älvsborgs län III