Tån

En tå är som bekant något som sticker ut, vanligtvis från foten. Förr i tiden var det vanligt att även byar hade en tå, en byallmänning som användes för kreatur och som startade med en fägata eller en samlingsplats och kanske även en damm med vatten för djuren inne i eller i utkanten av byn. Man kan säga att tån stack ut från byn och förband den med den omgivande skogen eller utmarken – eller möjligen tvärtom, tån var den del av utmarken som stack in mot byn. I Ornunga (min hemsocken , i Vårgårda kommun mitt i Västergötland) finns fortfarande en bit mark som kallas "Svinatån".

Förr gick kor och andra kreatur sällan och betade på åkrar och ängar, de ”gick på skogen”. Före skiftet i mitten av 1800-talet bestod byarna av åkrar och ängar som tillhörde gårdarna, och för övrigt allmän mark som ägdes av byn gemensamt, utmarken. För Ornunga bys del fanns det under 1800-talet egentligen ingen skog utan utmarken var till största delen ljunghed som gick under namnet ”Stora Svältan”. De som inga gårdar ägde fick lägga sina hus på den allmänna marken. Många fördrog att lägga sina hus så nära byn, eller andra hus, som möjligt och samtidigt kanske på tillräckligt bördig mark för att kunna odla lite till husbehov. Resultatet blev en liten by bredvid den stora och den benämndes ofta helt enkelt Tån. Den mest kända Tån är naturligtvis Åsle Tå utanför Falköping, som fortfarande är en samlad liten by av vad som en gång var backstugor. Både i Ornunga och i Asklanda fanns denna kombination av kreatursled och "förort". I Ornunga finns fortfarande namnet "Svinatån" kvar på den bit mark som numera är skogsbeväxt och  som ligger norr om landsvägen, från gamla Ornunga kyrka och halvvägs upp mot Ornunga nya kyrka. Den ägs också fortfarande gemensamt av flera gårdar i Ornunga och är alltså en rest från tiden när de flesta djuren fick hitta sin mat i utmarken.

Tå-etymologi

Vad är egentligen en sådan här ”tå”, är det verkligen fråga om samma ord som för våra vanliga tår? Jo, Svensk etymologisk ordbok anger samma fornsvenska ord, ta, som grund. En liten undersökning  har gett delvis olika svar på vad en tå är: ”Ordlista från Vestergötland” (Antiqvarisk tidskrift del 2),  förklarar: ”Tå: oduglig betesmark; liten inhägnad betesmark för småkreatur.” Där finns också faktiskt själva ordet svinatå nämnt: ”Svin tå: backe, der svinen beta”. Att kärt barn har många namn framgår av en beskrivning av Riksantikvarie­ämbetet: ”Malmbebyggelse: Småstugubebyggelse från främst 1700- och 1800-talen på byarnas samfälliga mark bebodd av egendomslösa grupper, som betalade viss hyra. Sådana kåkgytter fick växa fram på de platser som ur byalagets synpunkt var minst värdefulla; ibland på byns torg, ibland i bykärnans utkant, ibland där utmarken tog vid. Tå- Utanvids- Gatehus- och Backstugubebyggelse är olika regionala benämningar på detta slags bebyggelser.” 

Våra  lokala författare, Karl Eriksson (Korpås) och Henry Stjerna, är i sina skrifter ”Så var det förr” och ”Dialektord i Asklandabygden” inne på en mer generell betydelse, som ”ljungmark” respektive ”utmark”.  I ”Gårdar i Västergötland - en bebyggelsehistorisk översikt” kan man slutligen läsa: Tån utgjorde i princip en bik av den gemensamma utmarken och var i egenskap av byns vattentäkt vanligen en fuktig plats, oftast byns lägsta punkt. Den var ursprungligen byns uppsamlingsplats och vattningsställe för kreaturen. Vid tån började den ofta mycket långa fädrev/fägata som förband tån med utmarken och här samlades vanligen djuren in för natten.”

Det område som nu kallas Svinatån passar bra in på de flesta av beskrivningarna. Det är en backe med ganska dålig jordmån där en bäck rinner upp som senare vidgas till en damm alldeles invid centrum av den gamla Ornunga (neder-)byn. På kartor över Ornunga och Asklanda före laga skiftet syns tå-områdena tydligt som en del av utmarken. Svinatån har tre mer eller mindre tydliga flikar och det var förmodligen kreaturens vägar ut från byn. Kyrkebolsgårdarna och kanske någon Mellomgård, de som låg närmast Ornunga  gamla kyrkan, använde antagligen den ”flik” som startar vid kyrkan och som nu är väg. ”Ornunga överby” låg samlad ovanför backen upp mot dagens Ornunga kyrka och de gårdarna hade sin väg därifrån, nedför backen och ut på tån, också utefter dagens vägsträckning. Västergårdarna, Bergsgården och kanske Mellomgårdarna och Östergårdarna hade förmodligen sin väg ut på allmänningen via den nordvästra fliken som i princip gick över gårdsplanen på den Västergård som fortfarande ligger kvar närmast Svinatån. Än idag finns fägator kvar bakom Svinatån, men det är delar av nuvarande gärdesvägen som till största delen verkar ha kommit till efter skiftet.

Svinatån och Laga Skifte

I Asklanda fanns en motsvarande tå eller flik av utmarken som gick upp mot gamla prästgården och Stommen. Den försvann efter skiftet. Det kan bero på att gårdarna i Asklanda by efter skiftet fick ganska direkt tillgång till sin egen "utmark" var för sig. I Ornunga var situationen lite annorlunda. Även efter skiftet hade alla gårdarna i "nederbyn" den gamla tån som sin närmaste väg till utmarken. I skiftesprotokollen kan man också läsa att de flesta i "nederbyn" och några från "överbyn" bildade en betesförening så att man även efter skiftet åtminstone för ett tag hade utmarken som gemensamt bete. Detta var anledningen till att Svinatån blev en samfällighet vid skiftet.

Ett udrag ur skiftesprotokollet: ”§ 29. Herr Öfverste Löjtnanten och Riddaren Lilliehöök ingaf en så lydande förening: Vid det å vår utmark nu snart slutade laga Skifte hafva vi undertecknade samtliga delägare af hemmanen Ornunga Nohlgården, Berget, Östergården och 3/8 dels Mellomgården öfverenskommit om och beslutat följande förening:

Den våra hemman tillfallne å s.k. Stambackarne belägna mark skall äfven framdeles gemensamt begagnas för betning,  så att fädrefven får den för gemensamt behof afsatte marken vid kyrkan fortfarande kan begagnas för samtlige våre kreaturs obehindrade gång till betesmark-en.

Undertecknat av: E.G. Lilliehöök, för Berget, Johannes Andersson i Nohlgården, Petter Johansson i Östergården, Johannes Andersson i Östergården, Petter Magnusson i Mellomgården, Anders Andreasson i Nohlgården.

Med anledning deraf att ena åboen i Nohlgården, Petter Johansson, ägaren af ett fjerdedels mantal, vägrat att i de i ofvannämnde förening intagne öfverenskommelser deltaga, skulle här antecknas att den fägata som är afsatt för åtkomst af Westergårdens skifte, jemväl sträcker sig förbi  Petter Jonssons i Nohlgården Skifte, så att fri väg till öfriga marker i alla fall finnes.”

Deltagarna i betesföreningen var alltså alla som fick utmark norr om landsvägen, utom Västergårdarna och en Nolgård. Dessa, som fått sina utmarksskiften i anslutning till sina inägor  tyckte alltså föga förvånande att det skulle vara bekvämare att bara ha sina kreatur på de egna ägorna och slippa att hämta sina djur långt bort. Tanken var nu förmodligen att man skulle ha ”Svinatån” som ett uppsamlingsställe eller boskapsfålla för att sedan leda kreaturen i en fägata som gick runt och förbi Nolgårdens ägor, som annars gränsade direkt till Svinatån och hindrade tillgången till den övriga utmarken från Svinatån. Den nämnda fägatan bör vara lika med den gärdes-och skogsväg som nu går från Västergården, förbi norra änden på Svinatån och vidare ut mot skogsmarken. Överenskommelsen om betesföreningen skulle gälla i minst 20 år, med rätt till förlängning om hälften av medlemmarna så önskade.

Tå-innevånare

Precis som vid andra tår var det en ganska många som bodde i området. I kyrkböckerna finns spår av tån i form av torpare och backstugeinnevånare. Det nämns om folk som bor på Ornunga tå och de bodde då i anslutning till den nordvästra fägatan. Vidare nämns det husförhörslängder att någon som tidigare ägt Södergården senare bott på ”Överby tå”. 

Det kan vara på sin plats att göra en utvikning om backstugor eller torp, och skillnaden mellan dem.  Man kan tro att en backstuga var delvis nedgrävd i en backe men det var istället ett hus som låg på annans mark eller på allmänning och som alltså inte har några åkrar eller ängar, utan på sin höjd ett trädgårdsland. Ordet "torp" brukade användas för nyodling, eller ny gård. Det bestod oftast av ett eller några hus och en eller kanske några åkerlappar. Torpet var inte mantalsatt dvs man betalade inte skatt för det och torparen hade ingen egentlig äganderätt till jorden. Däremot kunde man få betala arrende, oftast i form av dagsverken, till den som eventuellt hade äganderätten till marken. Före skiftet låg de flesta torp på den allmänna utmarken, efter skiftet hamnade de i de flesta fall under någon gård. Att som torpare hamna under en gård och att få göra dagsverken för något man tidigare hade gratis var säkert inte populärt. Förutom torp och backstugeor fanns det "undantag", en form av pensionsförsäkring som finns beskriven i förra årgången av denna skrift.

Artikelförfattaren vet inte om ordet Svinatån nämns någonstans i skriftliga källor, men det verkar heller inte finnas några bevis på att någon bott precis i det område som idag kallas Svinatån, även om det enligt Stig Svenssons ”Torpen i Ornunga” kan ha funnits en fattigstuga någonstans här. Istället låg de flesta ställena i det område som nu är åker, äng och hagmark och som ligger ”bakom” eller norr om nuvarande Svinatån. Om tån har varit ett väsentligt större område tidigare eller om man skilde på ”Svinatån” och ”Ornunga tå” är svårt att veta, men klart är att i området ”bakom” dagens Svinatå har ett tiotal backstugor och torp funnits. De som bodde på Ornunga tå hörde till de mindre bemedlade, i alla fall ägde ingen jord. En viss förståelse för vilka som bodde här och vilken bakgrund de hade kan man få från ”Torpen i Ornunga socken”. Något eller några av ställena kallades för ”Ornunga tå”, andra hade egna namn och ett par var riktiga torp, mestadels under någon av Västergårdarna. Runt 1850 bodde följande människor i området:

Först har vi par okända gubbar i en jordkula. Det finns enligt Stig Svensson ett antal personer som under kortare eller längre tider bott på Ornunga tå men som man inte vet exakt var de bott, till exempel för att deras bostadsort bara angetts som ”Ornunga tå”. De man vet lite bättre om var de bott är Johannes och Maja, med två barn. De hade tidigare ägt Mellomgården men fått sälja och flytta hit till Tåområdet. Deras grannar Sven (Store-Sven) och Ingegjerd hade brukat en av Västergårdarna och senare tagit ett undantag. Dessa två familjer bodde lite norr om de övriga och det är kanske lite tveksamt om man skall räkna dessa ställen till "tån".  Anders och Ingjerd, med sonen Petter, kom från en av Mellomgårdarna som de brukat och eventuellt ägt en del av. Bryngel och Maja, med sönerna Olaus och Johannes, kom också från Mellomgårdarna. Bryngel och grannen Anders var för övrigt bröder. Petter och Anna, samt Annas söner Johannes och Anders bodde

också i området.  Anna och hennes tidigare man hade ett tag ägt en del av en av Västergårdarna och bodde nu på ett undantag. Petter var bror till tidigare nämnde Store-Sven och var född på Kyrkebol, men det är lite osäkert om han kom direkt därifrån eftersom han var drygt 30 år när han gifte sig med Anna (På bilden till vänster ses "Pettera lycka", där bodde Petter och Anna, endast källaren är kvar.Observera även stenen med skålgropa som visar att här har det bott människor i flera tusen år).

Johannes och Margareta som också bodde här hade vuxna barnen Petter, Olof, Anders och Lars. Johannes var född i området och Margareta kom från Mellomgården. Johannes hade varit soldat och fått tillnamnet Skön. Några år senare tog sonen Olof med hustru Kristina över torpet, Olof kallades allmänt för Sköns Olle och Kristina var en ofta anlitad ”klok gumma”, liksom hennes namne och granne ”Koppa-Kristina” som senare flyttade till Ornunga tå. (Olle och Kristina  hade också en son, Johan, som blev diverse-arbetare, rallare nyodlare mm. Han blev mer känd som ”Arabissen” och hans odlar-träskor finns fortfarande på museet). Vidare fanns där Andreas och Kerstin som hade två döttrar och som kom från Västergården som de tvingats lämna redan omkring 1820. De bodde antagligen på en form av undantag som senare blev ett torp. Greta hette en kvinna som bodde själv i en backstuga och titulerades piga. Hon bodde granne med Lars ”Slätta-Lars” och Katarina, som hade tre barn. Han var bland annat kyrkvaktmästare.

Förmodligen borde antagligen även två backstugor som låg i backen upp från kyrkan, på samma sida om vägen som gamla kyrkan räknas in i Tå-bebyggelsen, De kallades ”Glöttas” och Tåbacken. Kanske räknades dessa till ”Överby tå” som tidigare nämnts.

Det bodde alltså cirka tiotalet familjer i området på 1850-talet. Som framgår av deras backgrund var det huvudsakligen människor som inte lyckats så bra med livet. I en intervju som Stig Svensson gjort med tidigare ägare av en av Västergårdarna framgår det också att de som bodde här för det mesta inte hade något vidare rykte - det är lätt att dra paralleller med dagens något större förorter. Men om någon har det också sagt att han var en mycket omtyckt och anlitad daglönare.

Tån avfolkas och mister sin funktion

Drygt 50 år senare fanns det inga invånare kvar i området. I många fall var det alltså både första och sista generationen som bodde här. Barnen flyttade till andra ställen, till bättre torp, eller till städer, i några fall emigrerade de till USA. Den äldre generationen hade dött eller flyttat till något av barnen. Ornunga tå följde på så sätt det allmänna mönstret för andra ”tår” i Västergötland. Städer och USA sög upp befolkningsöverskottet och tån behövdes inte längre som säkerhetsventil för boendet.

Under laga skiftet, ca 1855, styckades som nämnts all utmark upp mellan bönderna i Ornunga by. Betet av utmarken fortsatte ytterligare nästan hundra år men man gick så småningom över till att beta endast sina egna utmarker och hade egentligen ingen användning för tån längre. Men även om dess funktion som transportled för boskap och bostadsplats för människor alltså för länge sedan upphört finns Svinatån kvar som en samfällighet och går fortfarande under sitt gamla namn. Numera ligger en ryggåsstuga, en skifteslagård och en kölna i anslutning till Svinatån, som en del av hembygds­muséet. Även om alla dessa byggnader är ditflyttade från annat håll ligger de alltså historiskt sett på rätt plats.

Bild från en avverkning på Svinatån. Bilden är från runt 1950 och de flesta av byns bönder som är delägare är samlade: från vänster Olof Andersson, Mellomgården, Ernst Claesson, Mellomgården, Sven Persson, Berget(numera Mellomgården, bakom de övriga) Carl Svensson, Kyrkebol, Simon Johansson, Östergården, Johannes Edwardsson, Bergsgården, Sten Persson, Västergården, Ebbe Fredriksson, Östergården, Valfrid Persson, Västergården,  Lennart Edwardsson, Bergsgården. Fotograf är Stig Svensson, Kyrkebol.

Källor:

Stig Svensson - Torpen i Ornunga.

Elof Hellquists: Svensk etymologisk ordbok.

Erik Holmström, Marie Odenbring: Widmark Västgötagårdar - en bebyggelsehistorisk översikt.

Karl Eriksson - Så var det förr.

Henry Stjerna - Dialektord i Asklanda.

Stig Svensson - Bandad intervju med Nils i Västergården.

Kartor och protokoll från Laga Skifte i Ornunga